Året var 1980 då min mor reste hela vägen ifrån vårt hem i Dalsland till Stockholm för att delta i demonstrationen ”Kvinnor emot kärnkraft”. Med sig på resan hade hon mig, jag var då 2 år gammal.
Miljöengagemang och respekt för moder jord var något jag växte upp med och det är fortfarande en stor del av mitt liv. Nu kanske en större del än någonsin då jag själv nyligen blivit far. Som förälder oroar man sig nämligen för mycket när det gäller ens barn; är mitt barn varmt nog, har hon fått tillräckligt med mat, sömn osv. Listan kan göras lång. Men sen finns det saker som gör mer än oroar, saker som man ser som hot mot sig själv, mot sin familj och mot hela sin omgivning. Något som kan få betydligt större konsekvenser än att ens barn får en förkylning.
Ett av de hoten ser jag i den svenska kärnkraften.
De svenska kärnkraftverken har under 2000-talet haft nästan 4000 incidenter, varav tio klassats av Strålsäkerhetsmyndigheten som kategori 1-händelser, som är den allvarligaste och definieras som konstaterade allvarliga brister i en eller flera barriärer eller i djupförsvaret, samt grundade misstankar om att säkerheten är allvarligt hotad.
Forsmark var nära en härdsmälta 2006 och Ringhals hade en brand inne i reaktorinneslutningen i maj 2011.
Saker som detta håller mig vaken om natten. Jag har sett beräknade spridningskartor vid en olycka på Ringhals som skulle kunna innebära att hela Oslo, där jag och min familj bor, utsätts för massivt radioaktivt nedfall. Radioaktiva ämnen som sprids med vinden för att så småningom falla ner på marken och i vattnet för att där strålskada allt levande.
Länsstyrelsen har tre grundprinciper man ska följa för att skydda sig mot strålning:
- Stanna så kort tid som möjligt i strålningen
- Undvik att andas in eller få i sig radioaktiva ämnen med födan
- Hålla så stort avstånd som möjligt från strålkällan
Vad skulle det innebära för Sverige, eller dess grannländer, om ett av våra 40 år gamla kärnkraftverk vid en olycka skulle börja sprida radioaktiva ämnen? ”Så stort avstånd som möjligt”, innebär det att befolkningen i några av Nordens största städer måste packa ihop och lämna det man inte hinner få med sig? Och i så fall för hur länge? Räcker det med dagar, veckor, månader eller krävs det decennier, århundraden eller årtusenden? Är folk medvetna om dessa risker vi lever med när vi har kärnkraft?
Barsebäcks två reaktorer togs ur drift 1999 respektive 2005, till stor del efter åratal av starka påtryckningar från Danmark, och den närliggande miljonstaden Köpenhamn. Om danskarna inte vill leva nära ett kärnkraftverk, varför är svenskar beredda att göra det?
Kärnkraften är en globalt krympande teknik, länder som Tyskland, Japan och Schweiz har bestämt sig för att fasa ut kärnkraften, riskerna är helt enkelt för stora.
Varför pratar vi då i Sverige om att bygga nya reaktorer? Om Tyskland, som har sämre förutsättningar för vindkraft än vad Sverige har kan fasa ut kärnkraften och ersätta den med förnybar energi varför gör inte vi det?
Saknar Sverige kunskap eller viljan att förändra var vår energi kommer ifrån och är det folkets vilja eller företagens som styr? Miljoner ton radioaktivt avfall ligger spritt över vår värld och vi har fortfarande ingen lösning på var vi skall göra av det. Avfall som i flera tusen generationer måste hållas isolerat och där den enda lösning hitintills är att gräva ner det i marken.
Om Sverige bygger nya kärnkraftverk kommer vi vara beroende av denna industri fram emot slutet av detta århundrade med ännu mer avfall som måste hanteras. Sverige hamnar på efterkälken då utvecklingen går mot förnybar energi och svenska folket måste leva med de hot och risker som kärnkraftsindustrin innebär.
Jag vet vad min önskan är. Den är densamma som min mor hade i 1980, jag vill leva i en värld där hoten ifrån kärnkraftverk inte finns mot mig och min familj. En värld där vi går mot nya lösningar och nytt tänkande då det gäller var vi får vår energi ifrån och hur vi använder den.
Sven Malmgren, småbarnspappa och aktivist, Oslo