1989 gick Exxon Valdez supertanker på Bligh Reef i Alaska och över 40,000 ton olja forsade ut i ett av världens mest produktiva och dittills oförstörda kustekosystem. Tre dagar senare kom en storm som drev upp oljan på stränderna längs 2000 kilometer av Alaskas kust och nationalparker. Skadan detta orsakade är fortfarande synlig, och kännbart idag.
Utsläppet dödade tusentals marina däggdjur, hundratusentals sjöfåglar och resulterade i långsiktiga, kroniska effekter på fisk och djurliv i form av missbildningar, minskad tillväxt, genetiska skador och tumörer. Sundets ekologiskt viktiga population av stilla havs-sill totalkollapsade.
Exxon spenderade sedan mer än 2 miljarder dollar på att försöka städa upp efter olyckan, men kunde trots det ta hand om mindre än 7 procent av oljan. Och det är i själva verket sällan mer än 10 procent av ett oljeutsläpp till havs samlas in. Vi bör kräva att oljeindustrin och regeringar är förberedda på att hantera oljeutsläpp, men vi kan inte förvänta oss att någon oljesanering är särskilt effektiv. Särskilt inte i isfyllda arktiska vatten.
Bortsett från avstånden, isen och svårigheten att få saneringsstöd dit det behövs, finns det helt enkelt inte tillräckligt med kapacitet i någon av de arktiska staterna för att ens nå ett utsläpp i tid, än mindre begränsa det. Den största delen av de skador som orsakats av Exxon Valdez inträffade under de första dagarna efter katastrofen. Experter säger att om inte saneringsutrustning är på plats inom de första tre dagarna, kommer oljan ha spridit sig utom all möjlighet till kontroll. Om en olycka sker i Arktis kommer räddningen med andra ord att vara långt borta.
Just nu håller ExxonMobil på att rusta upp en nästan 30 år gammal oljerigg i Norge för att i sommar ge sig av och borra på en av de mest avlägsna platserna i ryska Arktis. Karahavet täcks av ett istäcke på mellan 1,2 till 16 meter, från 270 till 300 dagar om året, och temperaturen under vintern kan sjunka till -46 °C. Den isfria perioden då det överhuvudtaget går att borra beräknas vara 8 till 10 veckor, och det finns idag inget effektivt sätt att sanera ett oljeutsläpp om det sprider sig i isfyllda vatten.
Dessutom överlappar licensområdet där ExxonMobil ska borra en rysk nationalpark känd för sitt magnifika djurliv med stora valrosskolonier och en av de största fågelpopulationerna i den norra hemisfären. Enligt rysk lag är det de facto olagligt att borra där.
Vid tidpunkten för Exxon Valdez-utsläppet, använde världen 63 miljoner fat olja per dag och koldioxidnivåerna i atmosfären låg på 350 ppm. Många krävde redan då en akut övergång till hållbara koldioxidsnåla energialternativ. Tjugofem år senare är världens oljeanvändning uppe i 91 miljoner fat per dag, flera krig har utkämpats över olja, koldioxidnivåerna är nu 400 ppm och ökar, den arktiska havsisen har minskat med ungefär hälften, glaciärer håller på att försvinna och klimatförändringar har kostat miljontals människoliv och miljarder dollar. Vi vet att olja, kol och gas är ändliga resurser, och vi vet att deras användning förstör planeten. Den mängd olja som finns i redan tillgängliga reserver innehåller tillräckligt med koldioxid för att orsaka en total klimatkatastrof. Att leta efter nya källor av fossila bränslen, i områdena där oljeproduktion bevisligen utgör ett gravt hot mot lokala ekosystem är vansinne.
Det är troligt att det kustnära ekosystemet som skadats av Exxon Valdez-utsläppet aldrig helt kommer att återhämta sig till vad det skulle ha varit utan olyckan 1989. Exxon Valdez borde vara en påminnelse till oss alla om hur oförutsägbart och oförlåtande Arktis kan vara, och en läxa när beslutsfattare förbereder sig för att öppna upp Arktis för ännu mer oljeborrning och sjöfart.
Olyckor kommer att ske, de kan inte städas upp och de orsakar långvariga skador, som är omöjliga att återställa. Vi måste få ett slut på vårt koldioxidbehov och ställa om till ett hållbart samhälle.
Låt oss lära från Exxon Valdez, att oljeborrning inte hör hemma i arktiska vatten, där effekterna blir förödande. Sverige, som en arktisk stat och medlem i Arktiska rådet, måste agera för att införa internationella regler som håller Exxon och andra oljebolag borta från Arktis.
Dima Litvinov
Arktisansvarig på Greenpeace
Här kan du läsa artikeln i SvD