Artikel - 9 augusti, 2013
Man kan lugnt säga att Arktis är under hårdare press än någonsin tidigare. Klimatförändringar värmer upp regionen snabbare än någon annan del av vår planet och havsisen krymper. Ursprungsbefolkningars levnadssätt är allvarligt hotat och djurens livsmiljöer försvinner. Oljegiganterna hoppas på ett arktiskt Klondyke samtidigt som de stora fiskeflottorna rör sig alltmer norrut.
Därför blev vi förvånade över att höra att en domstol i Alaska häromdagen avslog ett bestridande där Greenpeace tillsammans med andra miljögrupper krävde att godkännandet av Shells beredskapsplan för ett oljeutsläpp i Norra Ishavet skulle upphävas.
Vi trodde att amerikanska domstolar, i linje med sitt juridiska ansvar för att skydda den arktiska miljön, skulle ha ett kritiskt öga till ett företag som förlitar sig på en åtgärdsplan som är så dålig att den gränsar till komik. Speciellt efter att bolaget i somras producerade en serie arktiska missöden med sådan pålitlig frekvens att vi på Greenpeace började ställa våra klockor efter dem.
Trots detta beslutade domaren att godkänna åtgärdsplanen. Vi håller inte med, men beslutet väcker också en grundläggande fråga om vårt förhållande till Arktis och om det globala samfundet kan möta krisen som håller på och utvecklar sig i regionen.
Låt oss sätta in detta i ett sammanhang.
Forskare har under senare tid uttryckt en rad varningar om det öde som väntar Arktis om vi inte vidtar åtgärder snart. Varningar som inte kunde vara mer tydliga.
I Nature, undersökte forskare de potentiellt katastrofala konsekvenserna av det rimliga scenariot att Arktis faktiskt tinar och frigör en gigantisk metangasbubbla under isen. De drog slutsatsen att upptinandet kan få "enorma konsekvenser" för det globala klimatet och kosta världsekonomin många miljarder dollar.
Experter vid National Snow and Ice Data Center (NSIDC) i Colorado i USA avslöjade att de förväntar sig att sommarens Sea Ice Minimum "utan tvekan" kommer vara inom de fem lägsta nivåer som någonsin registrerats, även om förhållandena i Arktis inte har varit "helt optimala för issmältning". En annan vetenskapsman tillade att mängden is i sommar "passar in i den långsiktiga trenden av ett stadigt krympande istäcke sedan 1970- och 1980-talet". Den amerikanska National Oceanic and Atmospheric Administration (NOAA) fann att Arktis nu förändras i en aldrig tidigare skådad hastighet och värms upp "ungefär dubbelt så snabbt som lägre breddgrader". Under 2012 var sommarens havsis 54 procent mindre än den var år 1982. Listan kan göras lång.
Och det ser inte bra ut för bra för Arktis djurlivet heller. En artikel i Science antydde att den snabba issmältningen har en betydande inverkan på hela det arktiska ekosystemet. Forskare på Svalbard har just upptäckt kroppen av en utmärglad isbjörn som de tror svultit ihjäl på grund av klimatförändringarna.
Hur vi väljer att besvara dessa alltmer uppenbara alarmklockor kommer att avgöra framtiden för Arktis, och i förlängningen hela vår planet.
Godkännandet av en beredskapsplan för oljeutsläpp med sådana uppenbara brister är ett steg i helt fel riktning. Beslutet sänder ett budskap från regeringar om att ett meningsfullt skydd för Arktis inte är en prioriterad fråga. Samtidigt menar vetenskapen att denna unika region kräver att vi snabbt sätter in åtgärder om vi ska lyckas skydda den från vårt klimatvidriga beroende av fossila bränslen.
Något måste göras.
Ett första steg är att hålla Shell borta från Arktis. Säker oljeborrning i Arktis är en paradox, och Shell har nu, efter en katastrofal borrningsperiod i Alaska, skrivit ett avtal med den ryska energijätten Gazprom för att komma åt oljan i ryska Arktis.
Greenpeace kommer inte sluta förrän Shell är ute ur Arktis och regionen fått ett ordentligt skydd. Men vi behöver din hjälp för att rädda Arktis.
En översatt blogg skriven av Ben Ayliffe.