Stå för löftet att skona Arktis

zooma

Oljeriggen utanför Grönlands kust.

Just nu pågår den årliga Arctic Frontiers-konferensen i Nordnorge med deltagare bland annat från Sverige. I deltagarlistan återfinns i stort sett samtliga stora oljebolag med uttalade intressen i Arktis. De ska inte diskutera om oljan ska pressas upp ur Arktis djup, utan hur snabbt det kan göras. Om regeringen menar allvar med sin vilja att värna Arktis, är det nu hög tid att visa politiskt mod.

Vid ett seminarium ombord på Greenpeace flaggskepp Rainbow Warrior i höstas, var Lena Ek tydlig med att ifall vi vill nå de svenska klimatmålen (att hålla den globala temperaturhöjningen under två grader), kan vi inte utvinna den olja och gas som finns i Arktis. Faktum är att vi inte ens kan förbränna den olja vi redan hittat om vi ska kunna undvika allvarliga klimatförändringar. Lena Ek var även tydlig med att oljeutvinning i ett så känsligt område som Arktis inte är acceptabel med tanke på den stora olycksrisken och den nästintill omöjliga uppgiften att sanera ett oljeutsläpp. Vi som skrivit under den här artikeln väntar på att se den insikten omsättas i konkret politik.
 
Vi undrar nu: Är Sverige beredd att ta konsekvensen av den insikten? Är regeringen beredd att högt och tydligt uttala ett stöd för ett Arktis fritt från ny oljeborrning innanför den historiska islinjen - även internationellt, i egenskap av ordförande i Arktiska rådet? Eller tänker regeringen fortsätta försöka flytta fram positionerna i miljöarbetet ”millimeter för millimeter” – Lena Eks beskrivning av det nuvarande arbetet i Arktiska rådet?

Arktiska rådet är ett forum med konsensusbeslut. Det är något regeringen gärna understryker för att visa att det är svårarbetat. Det har vi full förståelse för. Men frågan blir till syvende och sist ändå om regeringen har en ambition att skydda Arktis eller inte. Om det handlar om ett verkligt engagemang, kan vi inte som idag nöja oss med att försöka baxa igenom den minsta gemensamma nämnaren i miljöarbetet, den nämnare som både USA och Ryssland kan acceptera. Med minsta gemensamma nämnarens politik kommer Arktis att drabbas av bottentrålning, oljeborrningar och oljeolyckor.

Idag finns det ingen teknik som klarar av att sanera efter en oljeolycka i Arktis. Om olyckan är framme kan det få katastrofala följder under mycket lång tid. Och om vi inte minskar koldioxidutsläppen dramatiskt är risken mycket stor att klimatförändringen når en punkt där den inte längre går att stoppa. Stora, allvarliga problem kräver något utöver försiktig konsensus och byråkrati. Det kräver att någon vågar ta offentlig ställning för att den nuvarande kursen är ohållbar. Kort sagt - det kräver mod.

Mod att våga säga obekväma sanningar. Mod att våga stå på miljöns och den arktiska befolkningens sida, mot de stora industriella intressen som vill exploatera Arktis. Mod att vara obekväm.

För om inte Sverige, som sätter dagordningen i Arktiska rådet, ska tala för Arktis framtid – vem ska då göra det? Sverige saknar betydande ekonomiska anspråk i Arktis. Det gör att vi med större förnuft kan förhålla oss till den huggsexa efter tillgångar som tyvärr redan har börjat.
Efter Sverige tar Kanada över som ordförande, ett land som lämnat Kyotoavtalet och är fast beslutet att fortsätta utvinna olja ur oljesand, med förödande konsekvenser för så väl klimatutsläppen som för landets skogar och de människor som lever där. Därefter är det USA som håller i klubban och sätter agendan. Så tiden för Sverige att agera är mycket knapp. Det är nu vi har chansen att åstadkomma något.

I slutänden kan frågan inte vara någon annan än denna: vill Carl Bildt, Lena Ek och övriga i regeringen göra en verklig skillnad eller inte? Vill vi skydda Arktis från utfiskning, havsförsurning, issmältning och storskaliga oljeolyckor? I så fall behöver det börja hända något konkret. Nu.

THERESE JACOBSON
ansvarig för Greenpeace Arktisarbete
PETER WESTMAN
t f generalsekreterare Världsnaturfonden WWF
PATRIK ERIKSSON
kampanjchef, Greenpeace
TOM ARNBOM
Arktisansvarig Världsnaturfonden WWF