Artikel - 20 december, 2009
I likhet med tiotals miljoner människor runt om i världen som har kämpat länge och hårt för att få till stånd ett rättvist, ambitiöst och juridiskt bindande avtal vid FN:s klimatmöte i Köpenhamn, så hoppades jag in i det sista. Jag hoppades att världens ledare skulle gå från ord till handling. Att de skulle komma överens om ett avtal som kan rädda oss från den hotande klimatkatastrofen.
Kumi Naidoo, Executive Director of Greenpeace International and chair of the TckTckTck campaign.
Mina förhoppningar har grusats. Trots ett mandat från medborgare världen över och trots att 120 stats- och regeringschefer närvarade vid klimatmötet, fortsatte käbblet. Världens ledare hade en chans att förändra världen - att sätta kursen mot fred, välstånd och klimaträttvisa. De hade kunnat bli ihågkomna som männen och kvinnorna som avstyrde en annalkande klimatkatastrof. Istället åstadkom de en överenskommelse så urvattnad att den, om den inte förbättras, kommer att leda till 3.5 graders temperaturökning.
Att framsteget uteblev berodde till stor del på en brist på förtroende mellan industrialiserade länder och utvecklingsländer. Ledarna från de industrialiserade länderna hade gott om tid att ta på sig ambitiösa utsläppsminskningar och att få fram de hundratals miljarder dollar som behövs för att utvecklingsländerna ska kunna anpassa sig till den pågående klimatförändringen och utvecklas på ett hållbart sätt. Men trots att utvecklingsländerna har visat en vilja att göra sin del av klimatarbetet har de industrialiserade länderna misslyckats med att ta sitt ansvar. Det land som har bromsat mest är USA, men även Europas ledare har svikit oss.
Klimatforskare världen över har dragit slutsatsen att vi måste se till att de globala utsläppen av växthusgaser når sin topp senast 2015 om vi ska kunna undvika en temperaturhöjning på över 2 grader C (jämfört med förindustriella nivåer).
För att åstadkomma detta måste de industrialiserade länderna, som har det största historiska ansvaret för klimatförändringen, som grupp ta på sig att göra de största utsläppsminskningarna under det närmaste decenniet. I-länderna måste också betala minst 140 dollar om året till utvecklingsländerna, för att de ska kunna utvecklas på ett hållbart sätt, skydda tropiska skogar och anpassa sig till de klimatförändringar som är oundvikliga. Dessutom måste den politiska överenskommelsen vara juridiskt bindande.
Det här är jobbet våra politiker inte gjorde i Köpenhamn. Det är nu vårt jobb – ditt och mitt – att se till att våra ”ledare” inser situationens allvar, återvänder till förhandlingsbordet och gör vad de redan borde ha gjort för att få till stånd ett avtal värt namnet. Greenpeace kommer, liksom många andra organisationer runt om i världen, att fortsätta att på fredlig väg pressa våra ledare att göra vad som måste göras för att rädda människoliv och skydda djur och växter som inte kan föra sin egen talan.
Allt fler människor inser hur brådskande problemet med klimatförändringarna är. Det är nu en historisk nödvändighet att förmå nationer att agera. Frågan är om vi kan få dem att agera tillräckligt fort.
Ironiskt nog har jag just fått veta att de tre Greenpeace-aktivister, som förklädda till statsöverhuvuden under torsdagskvällen tog sig in på regeringschefernas galamiddag med en uppmaning till världens ledare att ge oss ett ambitiöst klimatavtal, kommer att tillbringa de kommande tre veckorna i fängelse.
Vi har alltså en situation där de som försöker rädda planeten från en klimatkatastrof hamnar i fängelse medan de som har makten att förhindra katastrofen men inte gör det, kommer undan. De har nu flytt från brottsplatsen Köpenhamn i sina privata flygplan och Air Force One-jets.
Kumi Naidoo
Generalsekreterare för Greenpeace International