Vi använder cookies för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Läs mer

Lennart Daléus: Avgrundslik brist på säkerhetsansvar

Publicerad i SVT Opinion den 29 januari 2007

Artikel - 30 januari, 2007
Det är klart att de ansvariga för fadäserna i Forsmark måste avgå av enkla ansvars- och renhållningsskäl, men tyvärr räcker det inte. Det blir liksom att skrapa på ytan. Bristande säkerhetskultur och stressande produktionskrav blir vi av med först när kärnkraften stängs av för gott. Fram tills att avvecklingen genomförts måste det till en genomgripande reaktorsäkerhetsutredning.

Lennart Daléus, generalsekreterare för Greenpeace i Norden

Händelserna i Forsmark avslöjas i "Uppdrag granskning" i all sin nakenhet. Det rådde uppenbarligen en avgrundslik brist på säkerhetsansvar följd av en arrogans hos företaget som man trodde hörde till historien. Till detta kommer förstås de allvarliga tekniska bristerna.

Reaktorsäkerhetsfrågorna har tillsammans med avfallsfrågan och kopplingen till risken för en ökad kärnvapenspridning varit de tyngsta skälen mot kärnkraften. Argumentationen mot kärnkraften har förstås stärkts av den sårbarhet som följer av beroendet av den storskaliga kärnkraften i dagens energisystem. Det har också gått att visa att kärnkraften kan ersättas med energieffektivitet och moderna, förnyelsebara energikällor .

Reaktorsäkerhetsfrågan var avgörande när man i USA på 50-talet stiftade speciallagar som skulle undanta kärnkraftsägarna från att ta sitt fulla ansvar för vad en olycka skulle kunna ställa till med. Den så kallade Price-Anderson akten tillkom i det uttalade syftet att skydda - inte människorna - utan just den kapitalintensiva kärnkraftsindustrin. Samma motivering låg bakom den svenska atomansvarighetslagen.

Det här var ungefär samtidigt som kärnkraftseuforin i Sverige var närmast obegränsad. Det skulle byggas reaktorer i Värtan, praktiskt taget i Stockholms innerstad (!), eller åtminstone i Haninge i förorterna. Det behövdes minst 24 reaktorer sa man 1972 om det inte skulle bli elbrist, mörkt i hemmen och tvärstopp i industrin redan år 1990. (Det blev ju inte riktigt så.....).

Och så inträffade då Harrisburg och Tjernobyl. Kan verkligen olyckor inträffa? Ja, hur man nu än beter sig med dagens reaktorer så kvarstår problemet att det inte går att få bort sannolikheten för ett haveri och att det under ogynnsamma omständigheter leder till mycket stora konsekvenser.

I klartext: även blågula reaktorer kan haverera med fruktansvärda konsekvenser. Tage Danielssons sannlikhetsmonolog har inte blivit förlegad.

Ett problem med de svenska reaktorerna är att de är gamla. År 2010 - om tre år - har de allihop passerat 25-årsgränsen (den ålder som tidigare sattes som slutdatum). De bygger på en i grunden gammal teknik. De tillkom när vi såg på svartvit tv och körde omkring i - i och för sig trevliga men ändå - gamla Volvo Amazoner.

Reaktorinnehavarna säger gärna att det hela tiden går att bygga in ny säkerhet, förbättra etc. Med olika tekniska finurligheter har reaktorinnehavarna försökt minska både sannolikheten för att något ska inträffa liksom konsekvenserna om det skulle hända. Men det hjälper inte.

Det ändrar inte på reaktorernas läge (Barsebäck till exempel, som ju dessbättre är stängt) eller grundläggande fysiska konstruktion. Utan att dra jämförelsen för långt kan man säga att det skulle vara svårt att bygga in krockkuddar, sidokollisionsskydd och mycket annat i en gammal Amazon. Och det går inte att trä en nylonstrumpa över en svartvit TV och få färg.

Teknik är ju ändå bara skruvar och muttrar. På något sätt begripliga. Värre är det med människor. De blir trötta. De blir stressade. De dricker alkohol. De gör fel. Och det är framför allt den mänskliga faktorn som har krossat myten om kärnkraftens säkerhet.

Någon har beskrivit det så: Det är som en gammal bil (nu är vi där igen). Det viktiga är att den går, att den "levererar". Och vi vet lite till mans vilka system och funktioner som är viktiga för detta. Det måste finnas bensin (etanol kanske), olja, vatten i kylaren och så vidare. Däremot är det inte nödvändigt att krockkudden fungerar eller att handbromsen är ok eller bakljuset.

Alltså sköter vi bensinen, oljan och kylarvattnet med lite större omsorg än krockkudden eller handbromsen. Men en dag händer det, och då måste inte bara vi själva som förare utan också den försummade krockkudden fungera. Det samma gäller kärnkraften, men i helt andra dimensioner.

Kommer kärnkraftens säkerhetssystem att fungera om "det" verkligen händer? Kommer det att fungera i Forsmark? Nästa gång?

Lennart Daléus
Generalsekreterare Greenpeace

Ämnen
Taggar