Vi använder cookies för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Läs mer

Svenskt företag exporterar kärnavfall till England

Hemlighåller uppgifter om att restavfallet inte ska tas tillbaka

Artikel - 20 juli, 2007
Det svenska företaget SVAFO, sedan 2003 en del i den börsnoterade Studsvik-koncernen, planerar att skicka 4,8 ton använt kärnbränsle till engelska Sellafield för upparbetning. Resterna av avfallet ska lämnas i England och istället för det svenska avfallet vill Studsvik importera annat avfall. Utan regeringsbeslut.

Kärnkraftsanläggningen Sellafield i England.

Avfallet som Studsvik nu vill skicka till den ökända Sellafieldanläggningen härstammar från Sveriges första forskningsreaktor R1, som var i drift på KTH i Stockholm från 1954 till 1970. På den tiden drömde många i Sverige fortfarande om en egen atombomb och enligt SKI innehåller det använda bränslet 1,2 kg vapenplutonium av hög kvalitet, så kallat ”super weapons grade plutonium”.

Fyra ton av avfallet har svenskt uran som ursprung och resten är av kanadensiskt ursprung. Avfallet lagras för närvarande i Studsviks anläggningar. Företaget planerar att skicka bränslet till Sellafields äldsta upparbetningsanläggning Magnox B205. B205 byggdes 1964 och är den anläggning som släpper ut mest radioaktiva föroreningar i Sellafield. Den för närvarande avstängda THORP-anläggningen i Sellafield, som har varit omskriven på grund av skandaler och läckage, är förhållandevis modern.

Efter upparbetningen ska delar av materialet sedan skickas tillbaka till Sverige i form av så kallat MOX-bränsle, men restavfallet från upparbetningen planeras alltså förbli i Sellafield. SVAFO/Studsvik vill inte slutförvara avfallet i Sverige utan planerar istället att importera annat kärnavfall från Sellafield-anläggningen.

SKI skriver på sin hemsida att: ”Den svenska regeringen har förklarat att Sverige inte kommer att ta emot utländskt kärnbränsle för slutförvaring i Sverige. (…) I kärntekniklagen anges (…) att tillstånd inte får ges till slutförvaring av använt kärnbränsle från något annat land än Sverige.” Denna import av utländsk kärnavfall bryter därför mot lagen.

Sellafieldanläggningen


Sellafieldanläggningen har i många år förorenat miljön via radioaktiva utsläpp i vatten och luft. Radioaktiv förorening från Sellafield anträffas så långt bort som Grönland och både Norges och Irlands kuster har förorenats av radioaktivt material från anläggningen. Radioaktiviteten från Sellafield når även till Sveriges kust. Irland, Island och Norge försöker sedan länge att stänga upparbetningsanläggningarna i Sellafield. Exporten av använt kärnbränsle till Sverige ses där som ett tilltag som underminerar deras försök att stoppa den radioaktiva föroreningen från upparbetningen. Även Sverige har tidigare genom sitt arbete i Nordiska Rådet försökt att få slut på Sellafields radioaktiva utsläpp.

Norges miljöminister har skrivit brev till Sveriges Miljöminister Carlgren i detta ärende.

Greenpeace i England har i åratal kämpat mot Sellafieldanläggningen.

Sverige har tidigare skickat använt bränsle för upparbetningen till Sellafield men slutade på grund av de stora problem med radioaktiva utsläpp som upptäcktes. Istället bestämde sig Sverige för att upphöra med upparbetningen. Det avfallet som skickades till Sellafield för upparbetning innan 1980 ligger kvar i Sellafield.

Skulle transporten nu genomföras vore det den första transporten av använt kärnbränsle till Sellafield på mer än 20 år. Det skulle dessutom bryta både mot Sveriges beslut att inte upparbeta det svenska kärnavfallet och mot principerna att Sverige ska ta hand om sitt eget kärnavfall och inte importera avfall från annat land. Senaste försöket av SVAFO att få tillstånd från den Svenska regeringen för den här transporten ägde rum 1998-1999.  Även då motsatte sig Greenpeace kraftig denna begäran . Dåvarande miljöminister Kjell Larsson försäkrade år 2000 att det inte var aktuellt med en transport till Sellafield, även efter att SKI tillstyrkt SVAFO:s begäran i ett  yttrande till regeringen.

SKI och SVAFO/Studsvik hävdar nu att det inte längre är nödvändigt för regeringen att ge tillstånd för en transport, eftersom detta endast är en transport för ”bearbetning” av radioaktivt material som sedan skall transporteras tillbaka. Men med tanke på att restavfallet i detta fall ska lämnas kvar i England och att annat avfall skall transporteras tillbaka till Sverige är detta inte rimligt.

Greenpeace kräver att avfallet ska stanna i Sverige och att alternativa metoder som torrlagring, undersöks vidare. Metoden används redan i flera andra länder. SKB har tidigare uttalat sig att metoden inte ”passar i det svenska systemet för slutförvar”, men det är en möjlighet som måste undersökas.

Problemet är att inte heller Storbritannien har något slutförvar för den här typen av kärnavfall. I praktiken dumpas kärnavfallet alltså i ett annat land. SVAFO/Studsvik och SKB försöker nu smyga igenom transporten och tyst skeppa över avfallet till England.

Aftonbladets artikel om ämnet.

Martina Krügers (energiansvarig på Greenpeace) debattartikel.

Ämnen