Vi använder cookies för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Läs mer

Andreas Widlund: ”Just nu, just här, säger jag åt Shell att ge fan i Arktis!”

Debattartikel - 9 april, 2015
Jag heter Andreas Widlund. Jag är 27 år gammal, och uppvuxen i Umeå. När du läser det här, kommer jag för¬mod¬li¬gen ha klättrat ombord på Shells oljerigg, Polar Pioneer, som är på väg till Arktis för att borra efter olja. Vi är sex klättrare från Gre¬en¬pe¬a¬ce, som befinner oss mitt i Stilla havet. Men innan jag går djupare in på varför, vill jag berätta hur jag kom hit.

Under de senaste fem åren har jag bott i Oslo i Norge, där jag har arbetat som klät­ter­tek­ni­ker. Jag började med att arbeta i centrala Oslo med un­der­hålls­ar­be­te, som föns­ter­tvätt och re­pa­ra­tio­ner på utsidan av höga byggnader. Företaget jag arbetade för hade även nära kopp­ling­ar till den norska ol­je­in­du­strin. Men under en lång tid undvek jag att som många andra ta till­fäl­let i akt och resa ut till Nordsjön för att arbeta på ol­je­rig­gar, eftersom det helt enkelt inte kändes rätt.

Men efter att ha arbetat i branschen ett par år, glömde jag på något sätt mina ideal och på sätt och vis tror jag att jag förlorade en del av mig själv. Och de senaste två åren har jag rest runt i Norge och arbetat på olika ol­je­rig­gar för flera olika företag. Det första året tänkte jag inte så mycket på det. Jag gjorde mitt jobb och njöt av den höga lönen och all ledig tid som följde med jobbet.

Varje gång jag var tillbaka i land, till­bring­a­de jag större delen av min tid på fjället, med klättring och alpin sport. Jag älskar att vara i naturen, särskilt under vintern. Varje helg under de kallaste månaderna på året, åker jag och isklätt­rar, vilket är både mer utmanande och fa­sci­ne­ran­de än någon annan form av klättring, åt­minsto­ne för mig. Det handlar inte så mycket om att nå toppen som att vara på avlägsna platser som nästan bara klättrare uppsöker, långt bort från det högljudda stads­bru­set.

Ju mer tid jag till­bring­a­de i de norska fjällen, med klättring och vandring desto mer började jag ifrå­ga­sät­ta mig själv. Gör jag verkligen rätt saker? Vill jag verkligen arbeta för samma företag som förorenar haven? Samma företag som påskyndar den globala upp­värm­ning­en. Samma företag som kanske oav­sikt­ligt – men väl medvetet – leder till lidande för både människor och djur genom att pumpa upp de sista dropparna olja som denna planet har att erbjuda.

För inte så länge sedan hörde jag talas om Shells planer på att återvända till Arktis efter att de varit nära att orsaka en katastrof sist de försökte. Efter att ha pendlat fram och tillbaka ett par dagar, ledde detta slutligen till ett av de största besluten i mitt vuxna liv och det beslut som jag är mest stolt över att tagit. Jag bestämde mig att börja lyssna på mig själv igen och inte vara rädd för kon­se­kven­ser­na. Jag sa upp mig från mitt jobb på dagen, hyrde ut min lägenhet samma vecka och tog till­fäl­let i akt att agera helt i enlighet med det jag egent­li­gen tror på. Och det känns som en enorm lättnad!

Att vara här i mitten av Stilla havet, gör att jag känner att jag äntligen har en chans att stå upp för mig själv, min egen framtid och för alla de människor som lider för några fat olja. Genom att göra detta, hoppas jag att det budskap som vi försöker förmedla hindrar Shell från att ta sig till Arktis och göra livet surt för de valar, valrossar, isbjörnar och människor som lever där. Och jag hoppas kunna inspirera andra att ta ställning och följ sin magkänsla.

Ju fler människor som gör sina röster hörda, desto svårare blir det för ol­je­bo­la­gen att hålla på som de gör. Detta är vad de fruktar mest. Det är vi mot för­o­re­nar­na och just nu, just här, säger jag åt Shell att ge fan i Arktis!

Jag vet att jag tar en personlig risk genom att vara här, men jag känner ett stöd från er som vill se oss lyckas och om det här i slutändan innebär att jag hamnar inför en domare i en rättssal, är min för­hopp­ning att han eller hon kommer att förstå vikten av vad vi försöker göra på uppdrag av många fler än bara oss sex.

Utöver detta, hoppas jag per­son­li­gen på en framtid med klättring och arbete med vindkraft, istället för att försöka fixa en trasig ol­je­in­du­stri, vilket handlar så mycket mer om det förflutna än nuet och den framtid jag vill leva i.

Andreas Widlund, just nu ombord på ol­je­rig­gen Polar Pioneer

Denna debattartikel publicerades i Supermiljöbloggen, 9 april 2015. http://supermiljobloggen.se/debatt/2015/04/andreas-widlund-just-nu-just-har-sager-jag-at-shell-att-ge-fan-i-arktis

Taggar