Vi använder cookies för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Läs mer

Brunkolet måste stanna i marken

Debattartikel - 20 februari, 2015
Att sälja kolkraftverken handlar mer om feghet än klimatskydd. Problemet med brunkolet och dess klimatpåverkan försvinner inte, det flyttar bara till en ny ägare. Att hävda att en försäljning minskar utsläppen är klimatpopulism av värsta sort, skriver Annika Jacobson, Greenpeace, i ETC.

Det akuta behovet av att minska utsläppen av växthusgaser blixtbelyser vad som är på väg att bli en av vår tids viktigaste frågor: ska vi fortsätta att utvinna den kol, olja och gas som finns i marken och därigenom skapa en klimatkatastrof, eller ska vi lämna det i marken och använda andra energislag?

Valet borde vara självklart, det är en så kallad no-brainer. Men de ekonomiskt starka energibolagen vill fortsätta som förr och har politikernas öra. Det blir inte minst tydligt när man begrundar planerna på att expandera de kolgruvor som Vattenfall äger i den tyska regionen Lausitz. Här finns en av Europas största brunkolsfyndigheter med uppskattningsvis tolv miljarder ton brunkol.

Vattenfall vill gräva upp och ödelägga en yta lika stor som Stockholm med närförorter, tvinga 3 000 människor att lämna sina hem och därmed helt rasera trovärdigheten i den europeiska och tyska klimatpolitiken. Om planerna förverkligas skulle ytterligare över en miljard ton koldioxid släppas ut i atmosfären, lika mycket som en miljard flygresor från Stockholm till Bangkok.

Jordens atmosfär, klimat och hav tål inte längre en sådan verksamhet. En stor del av den kol, olja och gas som finns på jorden måste stanna i marken för att inte orsaka en klimatkatastrof. Detta faktum gäller även i Europa och även för Vattenfall.

För att begränsa den globala uppvärmningen till två grader, alltså den övre gräns för uppvärmningen som vetenskapen sätter för att inte hamna i en okontrollerbar klimatförändring, tål atmosfären och världens hav en viss mängd utsläpp. Denna ”klimatbudget” är som vilken ekonomisk budget som helst, och lätt att räkna ut.

Forskarna menar att vi fram till 2050 kan släppa ut ytterligare högst 550 miljarder ton koldioxid. Om vi använder all den kol, olja och gas som vi känner till på jorden, kommer utsläppen att bli fem gånger så stora. Det skulle leda till en fullskalig katastrof för samhällen och ekosystem.

Uttryckt på ett annat sätt: i Vattenfalls och de andra stora energibolagens tillgångar finns antingen slutet på världen som vi känner den, eller en enorm mängd fossila bränslen som inte kan användas. Trots detta fortsätter Vattenfall mot bättre vetande att kämpa för att få utvinna brunkolet i Lausitz, ett av Europas största kolfält.

För regeringen har det nu blivit en pinsam affär att ett svenskt statligt bolag äger kolkraftverk i Tyskland som släpper ut mer koldioxid per år än hela Sverige tillsammans. När kritiken blev för stark kom Vattenfalls ledning och politikerna, föga överraskande, fram till att verksamheten måste säljas och presenterade detta som en klimatåtgärd.

Att sälja kolkraftverken handlar dock mer om feghet än klimatskydd. Problemet med brunkolet och dess klimatpåverkan försvinner inte, det flyttar bara till en ny ägare. Att hävda att en försäljning minskar utsläppen är klimatpopulism av värsta sort.

Vattenfall och den svenska regeringen bör söka en annan väg. Bolaget bör leda utvecklingen mot ett hållbart energisystem, som det står i bolagsordningen. Det enda sättet att göra detta är att behålla verksamheten och ta ansvar för utvecklingen. Kraftverken bör successivt avvecklas till senast 2030. Det är helt nödvändigt för att uppnå både den utsläppsminskning som vetenskapen rekommenderar och EU:s klimatmål. En stor del av kraftverken är dessutom så gamla att de når slutet av sin tekniska livslängd under 2020-talet.

Men det viktigaste är ändå att Vattenfall och regeringen på detta sätt visar hur ett modernt energibolag kan förändra sin affärsmodell för att anpassa sig till nya förutsättningar och ta ansvar på riktigt. Bolaget skulle då bli en viktig förebild för både energibranschen och regeringar i andra länder, särskilt inför de viktiga klimatförhandlingar som pågår nu och som ska landa i ett nytt globalt avtal i Paris i december.

Och brunkolet? Det ska stanna i marken, där det hör hemma.

Annika Jacobson, chef för Greenpeace i Sverige

Läs artikeln i ETC.