Debattartikel - 1 maj, 2012
När jag går ombord på den Shellhyrda isbrytaren Nordica i hamnen i Helsingfors tänker jag inte att jag ska försöka hindra den från att ta sig till Arktis - jag tänker att vi ska lyckas. Finska staten har hyrt ut Nordica till Shell som hjälpmedel i bolagets jakt på olja i Alaska i sommar och jag kan inte bara sitta och se på när naturen blir sparkad på fast den redan ligger ner. Ingen frågar mig vad jag anser, så ibland måste man gå fram och säga det i alla fall. Jag måste i alla fall försöka.
Fram tills alldeles nyligen har Arktis skyddats av ett permanent havsistäcke. Isen har gjort att inga oljebolag har kunnat provborra efter olja och inga industrifartyg har kunnat bottentråla efter fisk. I och med klimatförändringarna har vi under åren sett en skrämmande förminskning av detta istäcke, vilket oljebolagen verkar se med dollartecken i ögonen.
Det är ju sorgligt att de smältande isarna ses som en chans att borra efter olja, när det är ett av våra tydligaste tecken på att vi borde sluta med den!
Sverige är ordförande i Arktiska rådet (en sammanslutning av de åtta arktiska staterna och ursprungsbefolkningar) fram maj nästa år. Detta ger oss en fantastisk chans att påverka vad som händer, och nu mer än någonsin behövs någon som tar ett steg framåt och räddar vad som kan räddas av naturen. Miljöpartiet, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Centerpartiet och Folkpartiet är alla emot oljeborrning i Arktis. Men tyvärr är det moderaten Carl Bildt som är ordförande i Arktiska rådet.
Arktis skulle inte klara ett oljeutsläpp, här bor arter som inte kan leva någon annanstans. Det är ett ekosystem som redan är hårt pressat av klimatförändring och havsförsurning. Det skulle vara i stort sett omöjligt att sanera ett oljeutsläpp i den här miljön, och detta kan inte ens oljebolagen säga emot. Men det är en risk som de verkar vara villiga att ta. De är villiga att riskera livet på vattenlevande djur och växter, vars död kan leda till kollaps av hela ekosystemet. Vad jag inte förstår är hur det kan vara upp till dem att bestämma över om vi ska ta den risken!?
Fram till den 12 maj nästa år är det alltså Sverige som sätter agendan vid rådets möten. Sverige skulle kunna välja att verka för ett skydd av Arktis - att som det står i Arktiska rådets uppdragsbeskrivning, "skydda den arktiska miljön". Efter Sverige blir det Kanadas tur som ordförande. Kanada som lämnat Kyotoavtalet och är fast beslutet att fortsätta utvinna olja ur oljesand. Och sen är det USA:s tur. Det gör mig mörkrädd.
Vi har en chans här att rädda Arktis. Och det är kanske allt vi får - EN chans. Det är nu eller aldrig, för när det är för sent är det för sent. Vi KAN inte riskera en oljeutsläppskatastrof i Arktis. Någon måste ta sitt förnuft till fånga och reagera å naturens vägnar, och jag tror att Sverige måste vara det land som gör det. Hittills har vi inte gjort tillräckligt, långt ifrån, och det är därför jag reagerar som aktivist. Ingen frågar vad jag anser, så ibland måste man agera i alla fall. Jag hoppas på att sitta som en gnagande påminnelse om att det finns andra åsikter och att riskerna de tar, är inte deras att ta!
Så Carl Bildt - välfärd handlar inte alltid om ekonomisk välfärd. Vi har bara en planet och det finns bara ett Arktis och alla pengar i världen kan inte köpa tillbaka det när det dött. Jag tycker inte att det känns som att ni bryr er över huvudtaget. Jag skulle bli hemskt glad om du bevisade att jag har fel.
Anna Sjövall, aktivist