Det är ingen nyhet att havet mår dåligt. En kombination av klimatförändringar, föroreningar, övergödning och försurning sätter stor press på miljön i världshaven. Och ekvationen blir inte bättre av det alldeles för hårda, destruktiva industrifisket. Ingen bör förvånas när såväl fiskbestånd som ekosystem kollapsar.
Precis som med klimatförändringarna och andra globala miljöhot är lösningarna uppenbara, men samtidigt svårfångade. Motståndet från industrins lobbyister, brist på prioriteringar hos regeringar och huvudet i sanden-tendenser bland politiker och beslutsfattare sätter käppar i hjulet.
Fiskeflottan måste regleras hårdare. I nuläget jagar alldeles för många fartyg alldeles för lite fisk, med destruktiva fiskemetoder som förstör havsmiljön. Genom lagstiftning och tydlig tillämpning av reglerna skulle vi enkelt få bukt med dessa problem. Och det är precis vad som krävs genom EU:s nya gemensamma fiskeripolitik, såsom att ett bestånd inte får fiskas hårdare än att det har möjlighet att reproducera sig för framtiden.
Det har tagit åratal att nå hit, genom möten, förslag och motförslag från EU-kommissionen, bearbetningar i EU-parlamentet och utspel från fiskeindustrijättar. Den svenska positionen kan bäst beskrivas som passiv-aggressiv. Tjänstemän har med trötta öron lyssnat på alla välkända argument, inkluderat dem i den svenska positionen men off the record sagt att det inte spelar någon roll – Spanien och Danmark kommer att driva igenom sina önskemål, så det är ingen idé att kämpa.
Men nu lever vi i en ny värld. Trots motstånd och passivitet har den nya gemensamma fiskeripolitiken antagits. Och vi har en ny regering på plats, en som hittills har sagt de rätta sakerna.
Det finns all anledning att vara hoppfull. Men den nya lagens effekt är nu beroende av hur väl den implementeras. Viktigast är att minska överkapaciteten, att få bort den mest destruktiva delen av fiskeflottan och stödja det småskaliga och mer skonsamma fisket.
Hur kommer den svenska regeringen att svara upp mot förväntningarna? Hittills har signalerna varit blandade. Det första eldprovet för den nya fiskeriministern kom vid tillsättningen av kvoter för Östersjöns fiskbestånd i oktober. Visserligen gick man in i förhandlingarna med rätt inställning, att bestånden skulle bevaras. Ändå kom ministern hem med kvoter som överstiger forskarnas råd.
Men det var då. Det kommer snart fler tillfällen för Sven-Erik Bucht att bevisa att Sverige tar ansvar för implementeringen av det nya regelverket. Den 10-11 november tas beslut inom EU om kvoterna för djuphavsfiske, den 15-16 december kvoterna för resten av det europeiska vattnet. Och i januari ska de svenska kvoterna fördelas till individuella fiskesegment och fartyg, rimligen på ett sådant sätt att det småskaliga och mer skonsamma fisket premieras framför det storskaliga och destruktiva industrifisket.
Samtidigt måste även andra element i den nya fiskeripolitiken införlivas och kontrolleras, såsom förbudet mot att fiskare kastar tillbaka i havet den fisk som man inte vill sälja liksom förbudet mot fiske i skyddade marina områden.
Därutöver kan vi hoppas att Bucht inte bara tar sitt ansvar för det svenska fisket, utan också för beslut som fattas gemensamt av alla EU:s fiskeriministrar, för hela den europeiska fiskeflottan. Ansvaret för havsmiljön – precis som för klimatförändringarna – är inte bara en nationell angelägenhet, det är ett globalt ansvar.
Annika Jacobson, chef för Greenpeace i Sverige.
Dima Litvinov, havsmiljöansvarig på Greenpeace i Sverige
Läs artikeln på Aftonbladet Debatt