Fennovoima vill med hjälp av den ryska skandalomsusade kärnkraftsjätten Rosatom bygga ett kärnkraftverk i Pyhäjoki i Finland, 15 mil från den svenska kusten.
Projektet har kantats av svårigheter. Hälften av investerarna har redan hoppat av högriskprojektet. När den tyska energikoncernen Eon lämnade hösten 2012 trodde många att projektet var dömt att misslyckas.
Eftersom ny kärnkraft i dag är åtminstone dubbelt så dyr som förnybar energi borde detta också vara den enkla logiska slutsatsen. Dessvärre saknar satsningar på ny kärnkraft logik, och i stället för att dödförklaras klev det ryska statliga företaget Rosatom in i leken och tog över Eons andelar.
I ett försök som tycks syfta till att värna sitt oberoende slog den finländska regeringen fast att Fennovoima senast den 30 juni måste kunna presentera åtminstone 60 procent EU-finansiering för att godkännas. Det är in i det sista oklart om man kommer att nå detta mål.
Svenska SSAB kan därför genom sin investering mycket väl vara nyckeln för om Rosatom ska kunna etablera ny kärnkraft på den västeuropeiska marknaden eller inte.
Med detta följer ett särskilt ansvar. Både vad gäller de miljömässiga risker som följer med projektet. Men också gentemot de aktieägare av SSAB som riskerar att drabbas av SSAB:s ryska äventyr.
Rosatom utgör basen för det ryska civil-militära kärnenergiprogrammet och är involverade i hela kedjan av allt från uranbrytning till kärnkraft, liksom utveckling av och produktion av kärnvapen. De företag som, så som SSAB, är beredda att göra affärer med Rosatom legitimerar och bidrar därmed till denna verksamhet.
Rosatom är direkt underställt den högsta politiska ledningen i Ryssland och verksamheten finansieras av den statliga budgeten. Bolaget har som ambition att etablera världens största kärnkraftsportfölj. Flera av projekten har visat sig vara ekonomiskt ohållbara och samtliga projekt har drabbats av förseningar och kostnadsökningar.
Törs vi gissa att det finns annat än ekonomiska skäl bakom denna expansion?
Rosatom är ett företag som omgärdas av anklagelser om allvarlig korruption, bristande säkerhetsarbete, miljöförstöring och skenande kostnader. Kärnbränslet processas i Majak, en av världens mest kontaminerade anläggningar.
Men trots dessa stora och allvarliga problem och risker för investerare, är det ändå de finansiella riskerna som är de mest anmärkningsvärda.
Samtidigt som kostnaderna för ny kärnkraft skenar, sjunker kostnaderna för förnybar energi. SSAB säger sig vilja ha en stabil energiförsörjning till ett lågt pris grundat i en bred mix av energikällor för att kunna säkerställa internationell konkurrenskraft.
Att SSAB väljer att investera i ryskbyggd kärnkraft som – i bästa fall – ska leverera kärnkraftsel 2024 kan inte annat än ses som kvalificerad kapitalförstöring och ett grundläggande feltänk.
Den elintensiva industrin, så som SSAB, bör om de vill säkra en trygg elförsörjning till låga priser vända 1900-talets kärnkraftsromantik ryggen. Om den så kallade basindustrin vill trygga jobb i Sverige vill det till att man anpassar sig till den energiomställning som pågår just nu, framför ögonen, och lämnar gamla käpphästar därhän. Det förnybara kan leverera och kommer att regera.
Att kärnkraften är utdöende råder inget tvivel om, oaktat Rosatoms ambitioner. Frågan är hur länge ödesdigra statssubventionerade kärnkraftsprojekt ska fortsätta att sätta en hemsko på utvecklingen av förnybar energi.
Frågan är också om SSAB är beredda att axla det ansvar man har som en liten men viktig aktör i den pågående omställningen mot förnybar energi.
Rolf Lindahl, kampanjledare Greenpeace
Artikeln publicerades i Supermiljöbloggen den 18 juni 2015