Vi använder cookies för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Läs mer

Vad Vattenfallskandalen inte handlar om

Debattartikel - 1 april, 2015
Åsa Romson öppnar försiktigt för att MP kan acceptera försäljningen av Vattenfalls kolgruvor och därmed svika både vallöften och klimatarbetet. Det verkar vara ett sätt att normalisera skandalen och flytta debatten till sidospår, skriver Annika Jacobson, chef för Greenpeace i Sverige.

De senaste dagarna har skandalen med Vattenfalls försäljning av den tyska brunkolen uppmärksammats i medierna. Miljö- och klimatminister Åsa Romson öppnar försiktigt för att Miljöpartiet kan acceptera affären och därmed svika både vallöften och klimatarbetet. Det förefaller vara ett sätt att normalisera skandalen och flytta debatten till sidospår. I sådana lägen är viktigt att lyfta fram vad frågan egentligen handlar om – och vad den inte handlar om.

Vattenfall äger några av Europas största kolkraftverk som tillsammans släpper ut lika mycket växthusgaser som hela Sverige. Genom kraftverken har bolaget även ensamt koncession att använda kolet i en av Europas största fyndigheter: Lausitzfältet i Tyskland.

De senaste åren har Vattenfall planerat att öppna fem nya gruvor och gräva upp ytterligare över en miljard ton brunkol. Anledningen är att bolaget vill driva kolkraftverken fram till minst 2050. Detta strider helt mot vetenskapens rekommendationer och EU:s klimatpolitik.

Kritiken mot planerna har varit omfattande, främst i Tyskland men även här i Sverige. Det ledde till att den svenska regeringen lovade att stoppa expansionen: gruvorna skulle inte öppnas, kolet skulle ligga kvar i marken.

Vattenfalls svar lät inte vänta på sig. Bara några veckor senare meddelade bolaget att de vill sälja verksamheten och därmed runda regeringens beslut om att stoppa de nya gruvorna. En försäljning leder med all säkerhet till att någon annan genomför expansionen.

Det är kolets framtid som står i debattens centrum. Ska kolet i Lausitzfältet stanna kvar i marken – som vetenskapen säger – eller ska Sverige sälja det till någon som kommer att gräva upp det och använda det? Där ligger frågans kärna.

Det handlar alltså INTE om huruvida Sverige kan bestämma energipolitiken i Tyskland. Självklart kan vi inte det, men vi har en unik möjlighet att påverka klimatpolitiken i Europas största utsläppsland. Den chansen borde vi ta.

Frågan handlar heller INTE om att kunna bygga fler vindkraftverk för de pengar som Vattenfall kan få in på en försäljning. Troligen blir det en förlustaffär som inte ger några pengar över. Men även om det skulle bli pengar över spelar det ingen roll: det byggs exakt så många vindkraftverk i Europa som det ekonomiska stödet via elcertifikat och andra system räcker till. Om Vattenfall säljer kolkraftverken påverkar inte detta överhuvudtaget.

Den handlar INTE om kapitalförstöring. Det har länge stått klart att investeringarna i kolkraft är en dålig ekonomisk affär på sikt eftersom kolet kommer att fasas ut. De nya kraftverken är redan en förlustinvestering och för de gamla är den tekniska livslängden snart slut. Kapitalförstöringen skedde för länge sedan, när Vattenfall bestämde sig för att satsa på kolkraft och det fick politisk acceptans.

Det handlar INTE om att följa lagar och regler i Tyskland. Vattenfall bestämmer självt vad man ska göra med sina anläggningar på sikt. Självklart ska de följa lagarna i Tyskland, men ingen har kunnat visa att det finns något som hindrar Vattenfall från att på lång sikt avveckla kraftverken och därmed lämna kolet kvar i marken.

Statsminister Stefan Lövfen har deklarerat att Sverige ska bli ett föregångsland inom miljöområdet. Det ansvaret stannar inte vid att höja bensinskatten med 50 öre per liter. Vi kräver att regeringen tar ett större ansvar och ser till att det kol svenska folket kontrollerar i Tyskland genom Vattenfall stannar i marken.

Annika Jacobson, chef för Greenpeace i Sverige

Läs artikeln i ETC