Hösten 2010 ställde sig Sverige och en majoritet av världens länder bakom en global räddningsplan för att stoppa utrotning av arter och skydda ekosystem, den s.k. Nagoyaplanen. Enligt planen ska minst 10 procent av havsmiljöerna och minst 17 procent av skogar, myrar, sjöar och andra naturtyper skyddas senast 2020. Till samma år ska också alla miljöskadliga subventioner fasas ut.
Regeringen lovade att innan partsmötet i Indien presentera åtgärder för hur Sverige ska nå dessa mål. Mötet i Indien (COP 11) avslutades i helgen. Men miljöminister Lena Ek har ännu inte presenterat några konkreta åtgärder för att möta Sveriges FN-åtaganden för den biologiska mångfalden.
Det behövs verkligen krafttag för att skydda den biologiska mångfalden. Detta är vad Nagoyaplanens tjugo mål syftar till och de ska vara uppnådda senast 2020. Regeringen och miljöorganisationer uttryckte därför glädje över att mötet i Nagoya resulterade i en så ambitiös räddningsplan för biologisk mångfald.
Dock uttryckte dåvarande miljöminister Andreas Carlgren sin besvikelse över målen för skyddade havs- och landområden, som han ville skulle vara högre, 15 respektive 20 procent. Han underströk dock att regeringen ska fortsätta ”arbeta intensivt för att utöka skyddet av värdefulla naturområden”. På sin egen hemsida beskriver regeringen att innan partsmötet i Indien 2012 skulle länderna presentera åtgärder för att till år 2020 bland annat:
• Skydda minst 17 procent land- och vattenområden, samt minst 10 procent kust- och havsområden
• Stoppa överfisket
• Fasa ut skadliga subventioner
• Minst halvera och där det är möjligt stoppa avskogning
• Synliggöra värdet av biologisk mångfald och ekosystemtjänster i nationella räkenskaper
Trots att det gått två år har regeringen ännu inte presenterat åtgärder för att nå dessa mål. Fortfarande skyddas långt ifrån tillräckligt med skog. Och regeringen har inte ens påbörjat arbetet med att öka andelen skyddade havsmiljöer till minst 10 procent, eller de 15 procent som regeringen själv stred för internationellt.
Sanningen är att det knappt finns något svenskt havsområde som skyddas ordentligt överhuvudtaget. På pappret har drygt sex procent av de svenska haven ett skydd, men i verkligheten förekommer det omfattande oreglerat fiske i dessa, även destruktiv bottentrålning (Greenpeace rapport ”Fult fiske”, 2012). Inte ens de ”skyddade” havsområden vi har idag är inventerade. Att identifiera och peka ut nya relevanta skyddsvärda havsområden är ett stort arbete som borde startats för länge sedan, men regeringen har ännu inte ens formulerat uppdraget och avsatt nödvändiga resurser. Istället har regeringen nu skurit ned budgeten för havsmiljön. Det är inte acceptabelt för en regering som hävdar att den prioriterar havsmiljön.
Istället för att presentera några som helst åtgärder som kan leda till att Sverige når målen om biologisk mångfald gör nu Lena Ek utspel om hur andra länder ska lyckas med detta. Ett försök att flytta fokus från det faktum att Sverige med regeringens nuvarande politik kommer misslyckas att nå dessa mål.
Vi vill att Lena Ek svarar på vad hon tänker göra för att Sverige ska uppnå Nagoyaplanens mål för biologisk mångfald. Vilka omedelbara och långsiktiga åtgärder tänker regeringen vidta? När tänker hon införliva Nagoyaplanens mål om att minst 10 procent av Sveriges havsmiljöer ska skyddas samt se till att dessa områden får ett ordentligt skydd och även stängs för fiske? Och hur agerar Lena Ek för att säkerställa att alla miljöskadliga subventioner fasas ut till 2020?
Annika Jacobson, chef för Greenpeace i Sverige
Jan Isakson, havsmiljöexpert för Greenpeace
Artikeln i TV4/Politikerbloggen