I veckan fick jag en sådan där notis om ett 11 år gammalt minne med tillhörande bild. Bilden var från Ghana 2008, och jag minns den dagen som om det vore igår.

Då bilden togs hade FNs första klimatprotokoll ”Kyotoprotokollet” just fyllt 11 år.

På bilden ser man mig efter att jag för första gången på flera veckor fått tvätta händerna i ett handfat. Det var också första gången på länge som jag kunnat låsa om mig och få sitta ned en stund på ett relativt kallt stengolv. Sen kunde jag göra allt en gång till: tvätta mina händer med tvål under rinnande vatten och jag kunde låta kallt, rent vatten skölja över min nacke och ner på ryggen. 

Sen grät jag. Av lycka, av skuld och av djup frustration.

Hit, till denna oas, på samma ställe som bilden togs, hade jag hittat via en liten tradition vi startat på ett bok-café (läs: tre stolar under på en övergiven terrass, i en korsning som de flesta, med största sannolikhet, skulle komma att korsa om de befann sig i den sydvästra delen av Ghana och ville ta sig till det internetcafé som oftast hade uppkoppling). Där lämnade jag alla nordiska och engelskspråkiga böcker jag kom över. Lade böckerna på hög på en mur så att alla som passerade skulle se dem och så skrev jag tips på insidan av böckernas pärmar: var kunde hitta bäst bröd, hur man kunde undvika vägpirater och hur mycket man borde betala för lift med mera.

Ghana hade just hittat olja och det enda jag visste var att jag snart skulle få norska kollegor. Snart blev bokhögen som en levande och vandrande anslagstavla, som sen också tog mig, och andra just hit, till stället med handfat, rinnande vatten och lås på dörren. 

Samma eftermiddag skulle jag ta bussen till Kumasi för att göra radio om mitt arbete med  vattensäkerhet samt Aids och HIV.

Det innebar ytterligare en tolv timmars ”buss” resa på totalt uttorkade så kallade ”dirt-roads” i ett fordon som saknade golv. Jag fick ha en trasa knyten över munnen för att minimera mängden sand som letade sig ner i mina lungor. Medan jag gjorde mitt bästa med att balansera det jag hade att hålla reda på; ett knyte med någon annans majs och cassava och en annan kvinnas mänskliga lilla knyte, som de första 5 timmarna var fly-förbannad på mig för att jag försökte skydda hennes mun, i ett försök att få henne att andas med näsan. Men barn lär sig själva fort. Vid lunch var sanden så het att hon helt enkelt inte ville andas in tusentals med brännande små klot. Då tittade hon upp mig. Krånglade ur min ena ärm ur min långärmade tröja och så bet hon i tyget. På universalspråk betyder det: ”Jaha ja, tack. Hjälp mig knyta denna över min mun nu”

Sen grät jag resten av vägen.  Och så kastade jag tusen frågetecken rätt ut i den becksvarta natten: Hur kan det ha fått gå hela 11 år? Vi vet ju att tid är den allra viktigaste parametern för att ändra det här? Vi vet ju att de som bidragit minst drabbas hårdast? Vi vet ju att växthusgaserna måste minska? Vi vet ju att rent vatten ger liv och att smutsigt vatten ger död? Vi vet ju att torka, torkar ut jorden först och sen hela samhällen. Vi vet ju att om fattiga drabbas idag, så drabbas de rika imorgon? 

Vi – alla vi som alltså inte går med miljardvinst i dagens ohållbara och orättvisa samhälle – vinner absolut ingenting på att låta tiden gå. 

När tiden går ändras inte uppgiften, den blir bara svårare att genomföra. 

Lina Burnelius om FNs SRCCL Rapport 2019: “Aldrig har en rapport rätat ut så många frågetecken till utropstecken”

Dessa frågor – och framförallt jakten på svaren – tog mig bland annat till Togo, forna Kosovo och Vietnam och till utbildningar via Sida, MSB och GU. Erfarenheterna och utbildningarna gav mig även möjlighet att utmana Världsbanken i Asien, och ta jobb för UNFPA, samt en oförglömlig chans att tvinga ut en politiker på en speciell morgonpromenad han var tvungen att avbryta (men det är en annan historia).

Och visst har jag och många andra fått många lösningar bevisade på vägen, och ganska snabbt lärde jag mig att det är bara några få aktörer som står i vägen för förändring. Vi kommer aldrig att med förnuftsargument kunna övertala dessa makter – att göra rätt för sig – vi måste hitta vägar sprungna ur gräsrotsrörelsen för att tvinga fram en omställning. Samma insikt förde mig till Greenpeace.

Idag lever vi i en värld där en tredjedel av jordbruksmarken används för att odla grödor som sen tar en omväg via djur för att producera kött, som bara  en väldigt liten del av mänskligheten äter. Denna process har förödande konsekvenser för miljön, klimatet och människors liv.  Samtidigt går jordbrukaren som odlade de där foder-grödorna ofta och lägger sig, och sin barn, hungriga. 

I samma värld vet vi om att solen under 40 minuter sänder oss tillräckligt mycket energi för att kunna upprätthålla ett ‘business as usual scenario’ – globalt – i ett helt år. Om vi skulle sätta solceller på 0,3% av Saharaöknens yta skulle detta uppfylla hela Europas energibehov.  

Därför, idag, ytterligare 11 år senare är jag taggad. Till tänderna, så in i bänken j*vla super-taggad. Nu har vi nämligen fått ett vägledande dokument i form av en lösningsorienterad verktygslåda för rådande klimatkris och ekosystemsönderfall. Aldrig har en rapport rätat ut så många frågetecken till utropstecken. Rapporten är skriven av inga mindre än FN’s mellanstatliga expertpanel om klimatförändringarna, IPCC,  det organ vars jobb handlar om sammanställa vetenskapen relaterad till klimatförändringar. Rapporten handlar om relationen mellan klimatförändringarna och människans relation till landanvändning i allmänhet och skogsbruk i synnerhet. 

Efter Kyotoprotokollet (1997) och sedan min tid i Ghana (2008) har FNs expertpanel för klimatet kommit med fler rapporter. Den mest kända är den som beskriver 1,5 gradersmålet. Den rapport som beskriver att: (1) så här stor är världens koldioxidbudget och (2) så här lång tid har mänskligheten på sig innan vi startar ”kedjereaktioner bortom mänsklig kontroll”. Idag fick vi den perfekta uppföljaren – hur ska vi hålla oss inom koldioxidbudget inom given tidsram. En vetenskapligt grundad lösningsorienterad verktygslåda för en kris – precis vad vi behöver just nu. 

Behöver jag ens skriva något här om glädjetårar? Nått om att hoppet verkligen är det allra sista som lämnar oss människor? 

Först ökade kraften i stormarna, havet steg allt mer och grundvatten sjönk, orkaner blev starkare, skyfallen blev värre och flodvågorna förödande. Vi hade smittat vårt hem och givit planeten feber, den brann (och vi har fortfarande inte släckt branden) – och som naturlig följd duggade ”brandlarmen” tätt och högt, både från de som drabbades och de som inte drabbades men förstod allvaret. Men ingen verkade lyssna – märkligt ändå, att vi kunde famla runt så länge i blindo, medan larmen ljuder och röken tjocknar…? 

Men hursom nu har FN tänt de där lamprona som vi ska följa om en vill ta sig själv och sin familj i säkerhet – det finns en roadmap to recovery and safety.  Låt oss ta den vägen! 

Rapporten är glasklar: Vi måste: (1) minska våra utsläpp av växthusgaser och (2) ta bort så mycket växthusgaser (likt en klimat-dammsugare) som möjligt av det som redan finns i atmosfären. (3) Vi måste göra det med verktyg som vi vet fungerar redan imorgon: skydda och restaurera mer skog, och äta mindre kött. (Om du vill, läs min punktlista nedan). 

Och ja, vi ska ha system-förändring snarare än individuell förändring – men vi kan inte ha det ena utan det andra.  Det finns ett ordspråk som säger något i stil med: Vill du färdas fort, gå ensam. Vill du färdas långt, gå tillsammans. Och eftersom vi behöver förändring fort, och vi behöver förändring långsiktigt behöver vi färdas både själva och tillsammans.

 

Lina Burnelius

  • Rapporten (SRCCL) identifierar skogsskydd som vår naturliga lösning till klimatkrisen. Intakta friska skogar är först och främst orörda kolförråd – och det är ju bra eftersom vi inte kan ha mer koldioxid i atmosfären. Skogar är även redan väl fungerande klimat-dammsugare. Skyddar vi skog istället för att avverka den för att tillverka ohållbara produkter eller odlingsmark till grödor för biobränsle eller köttdjursfoder så släpper vi ut mindre växthusgaser, samtidigt som vi alltså minskar mängden växthusgaser som redan släppts ut.Dessutom ger det den trängda biologiska mångfald en chans att återhämta sig. Skogsskydd är alltså en klockren win-win-win helt enkelt
  • Rapporten (SRCCL) understryker det akuta behovet av ett nytt globalt livsmedelssystem, som är rättvist och hållbart för jordbrukare idag och som lämnar efter sig en frisk planet för kommande generationer. Den koldioxidbudget vi har kvar under detta decennium krymper fortfarande och matematiken bakom de produkter som har störst klimatpåverkan är enkel, vad vi måste göra lika så: Köttkonsumtionen och produktionen måste minskas med 50% globalt fram till 2050 och ännu mer i områden som Europa och Nordamerika eftersom vi redan äter väldigt mycket kött. 
  • Rapporten (SRCCL)  belyser att utan  skydd av biologisk mångfald utan frisk natur leder till obeboeligt klimat! Vi kan inte rädda denna situationen utan fler friska skogar! Skogar är våra livssystem. Skogsskydd  är inte bara en nödvändig klimatåtgärd det bromsar också ekosystemsönderfallet. Det i sin tur är i själva verket även det en klimatåtgärd för oss människor: Skyddar vi den biologiska mångfalden  “en mångfald av liv” kommer vi ha kvar vår bästa och viktigaste vän i alla de situationer vi har framför oss: fler skogsbränder, värmeböljor, stigande havsnivåer, starkare orkaner, flodvågor, och jorderosion – för vårat hem,  när planeten är frisk, är mycket bättre på att ta hand om oss än vad vi själva är. 

Mer läsning:

Rapporten kan ni läsa här 

och vårt pressmeddelande kan ni läsa här