Sjögräsängar, koraller och destruktivt fiske

Saya del Malha Bank. Få, eller nästan ingen skulle jag våga säga, har förmodligen hört talas om det. En avlägsen plats mitt i Indiska oceanen, mellan Seychellerna och Mauritius. Här på en undervattensplatå stor som Belgien finns världens största sjögräsängar, koraller och ett myller av undervattensliv.  

Sjögräsängar upptar en försvinnande liten yta av våra hav, men fångar per hektar upp nästan dubbelt så mycket koldioxid som skogarna på land, och är oerhört viktiga för vårt klimat och balansen på planeten. Det gäller såväl ålgräset i svenska vatten, som sjögräsängarna i tropiska vatten. De fungerar som barnkammare för hotade torskyngel i Sverige, och betesplatser för havssköldpaddor och dugonger i Indiska oceanen.

I området runt Saya de Malha Bank lever kaskelotter, blåvalar, späckhuggare, delfiner, havssköldpaddor, rockor och hajar. Området pekas av forskare ut som en unik och viktig undervattensvärld som bör skyddas. Fredas från oss människor.

Men det rika djurlivet, framförallt stimmen av tonfisk som drar förbi här på sin resa genom världshaven, lockar till sig jägare. Fiskeindustrin. Några få fiskenationer håller tillsammans på att utarma livet i havet, och Saya de Malha Bank är inget undantag. Enorma fiskefartyg från EU, främst Spanien och Frankrike, fiskar efter gulfenad tonfisk, ett bestånd som redan är erkänt som överfiskad sedan flera år tillbaka. Dessa fartyg fiskar med ringnot – ett stort nät som kan vara två kilometer långt och nå 200 meter djupt – som läggs i en ring runt ett fiskstim och dras ihop underifrån som en påse som skopar upp allt som kommer i dess väg. Förutom att fartygen får sköldpaddor, valar och hajar som bifångst, är problemet med denna fiskemetod att den fångar allt mindre, och med tiden färre, tonfiskar, från ett bestånd som är nära kollaps. Vi vet att dessa fiskeflottor fiskar ut våra hav. Och vi vet att det inte varit möjligt utan kraftigt ekonomiskt stöd från EU.

Den andra typen av destruktivt fiske som pågår runt Saya de Malha Bank, med fiskeflottor från andra sidan havet, är långlinefiske som bedrivs med en enda lång lina, som kan vara allt från fem till tio mil lång. Sammanlagt kan det finnas uppemot tiotusen krokar på en enda lina. Det största problemet med denna fiskemetod är att den fångar och dödar väldigt många andra djur som bifångst, framförallt redan hotade hajar.

Vi måste se till att rika företag och nationer slutar att dammsuga haven på liv, vilket inte bara utarmar djurlivet utan också de små kustsamhällen som verkligen är beroende av småskaligt fiske för sin överlevnad. Vi måste se till att skydda stora områden till havs som ger livet i haven en chans att återhämta sig.

Idag finns det ingen laglig mekanism för att skapa havsreservat på internationellt vatten och knappt 2 procent av haven är skyddade. På grund av det utbredda misslyckandet att hålla sig till vetenskaplig rådgivning, är det idag fritt fram för den industriella fiskeindustrin att fortsätta att förstöra marina ekosystem genom destruktiva fiskemetoder, och överfiske i känsliga områden.

Greenpeace och många med oss vill visa att nuvarande regler och lagar inte räcker för att skydda våra hav. Att det behövs ett starkt globalt havsavtal. Ett avtal som skulle möjliggöra skapandet av ett nätverk av havsreservat på internationellt vatten. Fritt från destruktivt fiske och andra hot.

Regeringar förhandlar om detta i FN i år – men fiskeindustrin och vissa fiskenationer fortsätter att lobba för ett svagt avtal, där fiske är undantaget från skydd.

Men att inte inkludera ett skydd från industriellt fiske i ett globalt havsavtal, vore som att skriva under ett fredsavtal där det är fritt fram för parterna att fortsätta döda civila. Oförsvarbart.

Daniel Bengtsson, ombord på Arctic Sunrise i Indiska oceanen

Skapa skyddade havsreservat!

2024: nu måste vi se till att det globala havsavtalet skapar verkligt skydd för haven! Skriv under och följ med på vår resa för att skydda haven

Engagera dig