När kärnkraftsolyckan i Fukushima inleddes den 11 mars för två år sedan funderade jag ett tag över om detta kunde vara slutet för Japan som land, så som vi känner det.

Om vindarna varit sydliga istället för östliga under de dygn olyckan pågick hade kanske min oro besannats. Nu drog istället strålningen ut över havet vilket ledde till det största oavsiktliga utsläpp av radioaktivitet i havet genom tiderna.

Ändå tvingades mer än 160 000 människor i Fukushimaprovinsen fly strålningen. Många har blivit permanenta radioaktiva flyktingar som aldrig kommer att kunna återvända. För dem innebar olyckan slutet på det liv som varit.

Medan kärnkraftsindustrin skyddas av internationella regler får vanliga människor betala priset för deras fatala felsteg. Idag brottas tusentals japaner i en tröstlös kamp för att få full kompensation för sitt lidande.

Det är ett bisarrt faktum att leverantörerna till Fukushima kärnkraftverk inte har behövt betala en enda krona i skadestånd utan istället tjänar ytterligare pengar på att röja upp från katastrofen.

Sannolikheten att vi svenskar skulle få mer kompensation än japanerna är liten. Vi vet att en allvarlig kärnkraftsolycka också kan drabba Sverige. Vi har några av världens äldsta reaktorer och idag är två av de tre svenska kärnkraftverken satta under så kallad ”särskild tillsyn”.

Ska vi förlita oss på vinden och hoppas att den inte blåser ”fel”?

Skriv under Greenpeace upprop och kräv att kärnkraftsleverantörer som GE, Hitachi och Toshiba betalar för den skada deras reaktorer orsakar vid katastrofer som Fukushima!