När man arbetar med klimat läser man dagligen rapporter och hör debatter om hur akut situationen är. De politiska processerna har kollapsat, isarna fortsätter smälta, konsumtionen ökar och tiden för att agera börjar rinna ut. Efter Köpenhamn gick luften ur många och sen dess har engagemanget för klimatfrågan bara fortsatt att dala samtidigt som effekterna blir allt tydligare.

Det hjälper inte heller att media slutat rapportera om klimatet eller att man ser hur svårt det är för oss att förändra vårt beteende trots att vi alla nu vet hur allvarlig situationen är. Den globala rörelsen som skulle behövas för att förhindra en livshotande temperaturökning gör för tillfället inte så mycket väsen av sig och människor är mest upptagna med sitt.

Men när Erik Lysén, ansvarig för Svenska Kyrkans globala klimatarbete och Bo Forsberg generalsekreterare på Diakonia pratade om klimatorättvisa här i Almedalen stack det plötsligt till i bröstet. De talade så brinnande och med ett sådant allvar att frågan åter lyftes på ett väldigt inspirerande sätt.  De bekräftade något som man då och då nästan kan börja tvivla på – att det finns hopp! För hoppet ligger i de människor som bryr sig och som går från ord till handling. Människor som inte ger upp utan fortsätter kämpa trots att frågan inte står högst på den politiska eller mediala dagordningen!

Nu liksom inför Köpenhamn är frågan mer brådskande och viktigare än någonsin.  Det är dags att åter kräva av våra ledare att de för en politik som räddar oss från undergången och tar ansvar för vår framtid. Det är dags att blåsa liv i rörelsen och dags att agera!


/Isadora