Av Ludvig ombord på Arctic Sunrise

Trålare
© Greenpeace/Tillman

Jag måste säga att jag verkligen börjar tröttna på de här fasonerna som Nordsjön har för sig. Efter en produktiv vistelse i den något deprimerade Danska fiskebyn Hanstholm satte vi imorse segel och det Nordsjön omgående valde att hälsa oss välkomna med var en vit vägg av dimma.

Mistluren har fått jobba övertid och de som jobbat på däck lär alla ha en liten släng av tinnitus ikväll. Som tur var hindrade inte dimman oss från att lokalisera eller söka upp fiskefartygen här ute även om den helt klart gjorde det lite knepigare för oss. Ombord på vår största gummibåt kallad ”the grey whale” påminde de dimmiga omgivningarna om scener ur filmer som ”the pirates of the caribean” och vi var nästan säkra på att ”the black pearl” snart skulle torna upp sig ur dimman framför båten. För att navigera genom dimman och se till att vi både kunde hitta piratfiskarna samt undvika de uppdiktade och hemsöka pratskeppen var skeppets second mate Adrian också ombord på gummibåten. Genom att Adrian höll ständig radiokontakt med skeppet och hela tiden kunde vidarebefordra fiskefartygens koordinater från skeppets radar blev dimman egentligen mer till än krydda en ett hinder.

Det normala händelseförloppet var att vi åkte ut och identifierade de fartyg som dök upp på fartygets radar och om de var fiskare försökte vi etablera kontakt, antigen via radio eller genom att köra tillräckligt nära för att kunna tala med dem direkt och undersöka vad de fiskade efter och ge dem lite information om kampanjen. Alla var dock inte helt sugna på att tala med oss. Till exempel är det märkligt hur många fler engelskalektioner de holländska bomtrålarnas besättningar verkade ha missat i jämförelse med deras landsmän som pysslade med lite mindre destruktiva fiskemetoder. Det enda bomtrålarnas besättningar verkade komma ihåg från skoltiden var hur man på perfekt engelska försäkrar sin omgivning om att man inte pratar någon engelska alls. De flesta av dem valde dock att helt ignorera våra kommunikationsansträngningar.

Holländarna är dock inte ensamma här ute utan det tycks också vara fullt av ilskna danska fiskare ute på Nordsjön. Det knäppaste som hände var antagligen när vi lade oss längsmed sidan på en av de danska trålarna och Hanne som vanligt började växla några ord med kaptenen ombord. Det hela förlöpte som vanligt och kaptenen som stod vid relingen svarade relativt villigt på Hannes frågor om vad de fiskade efter och vilken typ av utrustning de använde osv, men när hon försökte räcka över ett kuvert med information om kampanjen drog han direkt öronen åt sig, vägrade att ta emot kuvertet och menade att vi skulle försöka ringa eller skicka ett brev istället.

Själv är jag mycket belåten att vara ute på havet igen, men det redan varit en lång dag och just som jag skriver det här har ”the grey whale” åter försvunnit ut i dimman för att hinna undersöka ytterligare ett par radarekon innan ljuset försvinner och det mjölkvita diset förvandlas till en tjock svart filt omkring skeppet.

- Ludvig