I somras fick jag möjlighet att vara med i en protestaktion, som handlar om något som berör mig väldigt mycket. Jag tänkte på mina barn, eventuella barnbarn och framtida generationer över huvudtaget när Sverige skulle göra ett vägval, som jag ser det, öppna upp för nya kärnkraftverk eller verkligen se till att vi går i spetsen på att satsa på förnybar energi.  Jag tvekade aldrig att bidra med det lilla som jag kunde, d v s köra folk ut till Forsmark, och är både stolt över att kunna bidra och otroligt stolt över att vara en del av Greenpeace.

Till min stora förvåning fick jag i somras hem en förundersökning med anklagelse om grovt olaga intrång. I dokumentationen framgår det tydligt vilket område som man ska överträda för att misstänkas för grovt olaga intrång. Eftersom jag satt på en parkering i min bil, tog jag det hela nästan som ett skämt. Men sedan kom åtalet och i november rättegången. Det visade sig att alla ska dömas för samma brott, vare sig man varit över staket eller inte. Jag trodde i min enfald att så kan det inte gå till i Sverige.

En händelse i rättegången gjorde ett starkt intryck på mig och jag gissar även för nämnden (tyckte jag såg att de vaknade till lite där), och det är när åklagaren visar övervakningsfilmerna. Tiden som passerade innan säkerhetspersonal är på plats vid den andra hemmagjorda stegbilen visade med högst verklig tydlighet hur sårbart ett kärnkraftverk är.

Nu har domen kommit och alla blir dömda för olaga intrång. En märklig värld vi lever i.

- Nina