Vänsterpartiet har länge varit ett parti som strävar efter ett hållbart och säkert energisystem och en avveckling av kärnkraften. Partiets mål är att Sverige ska ha ett helt förnybart energisystem senast år 2040. Men nu finns en oroande utveckling inom partiet. Den så kallade ekonomisk-ekologiska (Eko-eko) rapport som partistyrelsen har lagt fram inför kongressen den 5-8 maj svävar på målet på ett olyckligt sätt. Men kongressen har möjlighet att ändra partistyrelsens förslag.

Det nya i Eko-ekorapportens förslag är att ”kärnkraftsavvecklingen ska ta hänsyn till den svenska kärnkraftens möjlighet att bidra till minskade utsläpp från fossila kraftverk på den nordeuropeiska elmarknaden.” Det betyder att avvecklingen av kärnkraft i Sverige inte bara är beroende av situationen i Sverige, utan även i övriga Nordeuropa.

Partistyrelsens idé är att den överkapacitet som finns i de svenska kärnreaktorerna fram till att de stängs (oklart när) ska exporteras till grannländer med fossil elproduktion och trycka ut den fossila kraften.

Resonemanget kan ifrågasättas på flera plan. Vad är det som säger att det är fossil kraft som trycks ut? Det troliga är att det snarare är utbyggnaden av förnybara energikällor och effektivisering i våra grannländer som bromsas och att den fossila kraften blir kvar.

Även om vi antar att det är kolkraft som trycks ut, vilket Vänsterpartiets styrelse räknar med, innebär förslaget att våra grannländer ersätter ett ohållbart energisystem med ett annat. I praktiken betyder förslaget att våra grannländer gör sig beroende av svensk kärnkraft, samtidigt som Sverige, åtminstone moraliskt, tar på sig ansvaret att leverera fossilfri el. Därmed blir även Sverige fast i ett beroende av reaktorer och så länge dessa accepteras kommer det att bli svårare för politiker att besluta om stödsystem och andra styrmedel för utbyggnad av förnybara energikällor även i Sverige, liksom effektivisering. Därmed bromsas även omställningen till ett förnybart energisystem i Sverige.

Men det är också rimligt att fråga sig hur stor hjälp det egentligen blir för våra grannländer. Alla utsläppsreduktioner är viktiga, men även om det fullt ut skulle bli kol som ersätts är klimatnyttan begränsad. Enligt en beräkning som görs av Vänsterpartiets partistyrelse kan den exporterade elen minska utsläppen i Nordeuropa (inklusive Tyskland) med tio miljoner ton CO2 ”ett gott år”. Detta ska ställas i relation till de drygt 2 000 miljoner ton som släpps ut i Nordeuropa. Den hjälp som vi i så fall bidrar med är i bästa fall mindre än 0,5 procent av utsläppen.

Det kommer inte att förändra någonting eftersom det inte innebär något systemskifte, det blir bara en blipp i kurvan under ”ett gott år”. I utbyte mot detta betalar vi alla ett pris. Priset som vi betalar för detta är

  • Långsammare omställning till ett förnybart energisystem i våra grannländer och Sverige
  • fortsatt beroende av (svensk) kärnkraft i decennier med de risker detta medför
  • 50 ton högaktivt avfall per år.

Det som är avgörande är systemfrågan. Omställningen till ett förnybart energisystem har väntat länge nog på reaktorägarnas ekonomiska intressen av att krama ut de sista kronorna. Vi behöver inte vänta längre och det behöver heller inte våra grannländer.