Greenpeace välkomnar de intentioner som finns bakom Sverige och Frankrikes utökade samarbete, men tyvärr faller många av argumenten platt. En alltför stor tilltro sätts till kärnkraften, och trots stora ord om hur viktigt det är att stötta Ukraina fortsätter Sverige och Frankrike att finansiera Putins krigföring.
För att hantera klimatkrisen och diverse säkerhetshot är det avgörande med internationella samarbeten. Greenpeace ställer sig därför positivt till intentionerna bakom Frankrikes president Emmanuel Macrons besök i Sverige. Men för att uppnå resultat måste samarbetet fokusera på rätt saker, och det som sägs måste backas upp med konkret agerande. Här faller Kristersson och Macron platt.
Till exempel målar de upp Sverige och Frankrike som ledande i EU:s klimatomställning. Samtidigt vägrade den svenska regeringen nyligen att kräva ambitiösa klimatmål till 2040 parallellt med att utsläppen ökar på hemmaplan. Det är inte att agera ledande.
I en debattartikel i DN inför mötet lyfter Kristersson och Macron betydelsen av samtliga fossilfria energikällor, för att därefter enbart fokusera på ny kärnkraft. De påstår till exempel att “världens kärnkraftskapacitet behöver trefaldigas till 2050”. På klimattoppmötet COP28 i Dubai beslutades snarare att förnybar energi behöver trefaldigas till 2030. Beslutet grundar sig i den rapport som FN:s internationella energiorgan, IEA, tog fram inför mötet. Samtliga länder ställde sig bakom målet, inklusive Sverige och Frankrike, som samtidigt drog åt ett motsatt håll på eget bevåg. Tillsammans med ett 20-tal andra länder bildade de en kärnkraftsallians med egna mål för ny kärnkraft som saknar grund i vetenskapen. Det är något som kan komma att stå oss mycket dyrt.
En rapport från Blekinge Tekniska Högskola visar att ny kärnkraft är långt mycket dyrare än ett framtida förnybart energisystem. Även statliga Vattenfall har sagt att ny kärnkraft kan bli dubbelt så dyr som tidigare trott. Det kommer inte som någon förvåning om en tittar på hur kostnaderna skenar i andra länder, exempelvis Storbritannien och inte minst Frankrike. Där har driftproblem resulterat i höga elpriser och det statligt ägda elbolaget EDF dras med skulder på hundratals miljarder kronor.
Vilka ska stå för dessa enorma kostnader som väntas drabba även Sverige om ny kärnkraft ska etableras här? Marknaden har sagt nej till att investera i ny kärnkraft utan att staten står för en del av risken, men att döma av Ulf Kristerssons 60-årsfirande har regeringen inga problem med att lämna notan åt skattebetalarna.
Det bästa vore om Sverige och Frankrike istället bryter oss loss från beroendet av smutsig fossil energi och farlig, dyr kärnkraft. Det görs bäst genom kraftfulla satsningar på förnybar energi och energieffektiviseringar. Det skulle även vara bra av säkerhetspolitiska skäl, men trots Ukrainas president Volodomyr Zelenskyjs vädjande ord har varken Frankrike eller Sverige ens stoppat importen av rysk gas. Självklart behövs även sanktioner mot rysk kärnkraftsindustri – något som kan bli svårare med stora satsningar på kärnkraft. Ryssland står för en stor del av världens uranproduktion och det statsägda kärnkrafts- och kärnvapenbolaget Rosatom är dessutom djupt involverat i europeisk energipolitik.
Det är inte förrän vi slutar finansiera Putins krigföring som Kristersson och Macron kan leva upp till sina stora ord. Fler steg mot att göra oss oberoende av Ryssland behövs därför genast.