Åh, jag känner hur skeppsdäcket svajar vid din böljas förtrollande smek
medans stimmet av tumlare ilar fram med vårt fartyg i glittrande lek
Ur visan ”Gamla Nordsjön” med Harry Brandelius
Skeppet Esperanza svävar som en zeppelinare över Doggerland. Vi förflyttar oss över det som en gång var vidsträckta landmassor. Det var så nyligen land här att människor faktiskt har levt på det som nu är havsbotten. När havet återtog Doggerland bebyggdes människornas gamla boplatser av plankton, fiskar och sjöhästar. Doggerland blev Doggers bankar och därmed en bädd av liv för stora och små havsdjur.
Nordsjön kan vid första anblick verka som en stormig och karg öken av saltvattensvågor, men inget kunde vara mer fel. En vanlig morgon här på Esperanza innebär att hälsas av tumlare som skuttar runt skeppet och se lunnefåglar, havssulor och stormfåglar störtdyka i var och varannan bränning.
Stora delar av Dogger Bank är numera skyddat havsområde och även om de engelska MPA:erna (Marine Protected Areas) fortfarande är lite av papperstigrar så går det faktiskt åt rätt håll på många sätt. Nordsjön var i katastrofalt läge för några decennier sedan, men sedan dess har idogt påverkansarbete från miljöorganisationer och gräsrötter sakta ökat antalet skyddade områden runt Storbritannien vilket har gynnat många arter (i kombination med mindre försurning). Fisket här är förvisso ännu inte i närheten av gamla tider och det ska sägas att politikerna ofta har varit betydligt snabbare på att utropa ett område som ”skyddat” i pressen än de varit på att sätta upp de kriterier och den tillsyn som behövs för att området ska skyddas på riktigt. Till exempel är det fortfarande tillåtet för fiskebåtar att skrapa havsbotten med s.k. “dredgers” i havsreservatet South North Sea som ligger direkt i anslutning till Dogger Bank-reservatet. Ett riktigt havsreservat ska naturligtvis vara fredat från både bottentrålning och oljeborrning för att vara värt namnet.
Förra året tröttnade Greenpeace på politikernas poserande och lastade Esperanza med stora stenar. Här ute vid Doggers bankar skapade vi ett stort kvadratiskt bottentrålningshinder (samma metod som Greenpeace Sverige använde sig av 2008 i det numera skyddade området kring Fladen och Lilla Middelgrund i Kattegatt). Aktionen stöttades av tusentals människor och det finns numera representanter från alla politiska partier i Englands parlament som stöttar bottentrålningsförbud i de skyddade områdena.
Även fiskekvoterna har minskats av den tobis (engelska: sand eels) som främst tas upp här just nu. De som fiskar sådant härute är de danska och svenska trålarna Clipperton, Ceton, Ginneton, Rockall, West Ocean m.fl. och den fisk de tar upp med pelagisk trål går till foder i industriell köttproduktion och till minkar som sitter inspärrade i väntan på att bli pälskragar i modeindustrin. Det är knappast en del av en hållbar matförsörjning på en pressad planet. Betydligt bättre då att lunnefåglarna (rödlistade sedan 2015), delfinerna och tumlarna slipper konkurrera med dessa industriella trålare om maten härute och att minkfarmerna läggs ner omedelbart samt att den industriella köttproduktionen minskar istället för att expandera.
I skrivande stund dokumenterar vi såväl djurliv som fisket härute, och från min horisont ser det hoppfullt ut för Dogger Bank. Skulle Storbritannien slutligen lyckas med sitt arbete att skydda sina havsreservat på riktigt kommer det dessutom vara ett mycket viktigt exempel att peka på i det stora arbetet med skapa ett nätverk av havsreservat som täcker 30% av världshaven. Att lyckas med det är helt avgörande om vi ska ha ett levande hav på denna planet.
Harry Brandelius romantiserade hur djurliv och fiskeflotta lever i harmonisk samklang i visan Gamla Nordsjön. Men för att leverera tumlare i glittrande lek härute även i framtiden krävs mer än visor – det krävs skyddade områden som är skyddade på riktigt. Åratal av engagerat opinionsarbete och direkt-aktion från gräsrötter och miljöorganisationer har alltså flyttat politiken i rätt riktning. Ett sådant arbete hade aldrig varit möjligt om inte mängder av människor bidragit. Denna betraktelse över det glittrande gamla Nordsjön är därför tillägnad alla er givare. Tack!
Gustav Martner,
head of creative, Greenpeace Nordic
