Svenska entreprenörer och företagsledare skriver i en debattartikel i Dagens Industri att ”Sveriges tillväxt måste prioriteras högst”. Vi undrar snarare hur det står till med Sveriges innovationsförmåga i en replik som publicerades 31 augusti i tidningen.

Entreprenörskap handlar om att förstå när spelplanen förändras och hitta nya lösningar. Och spelplanen har förändrats fundamentalt: klimat, natur, resurser, energi och geopolitik. Naturvårdsverket konstaterar att avståndet till Sveriges klimatmål ökar. Globalt ligger utsläppen på rekordnivåer och krisen för biologisk mångfald, jordar och ekosystem fördjupas.

Ändå landar visionen i en av våra äldsta, och ärligt talat överspelade, idéer: gör kakan större.

På vägen gör texten några retoriska förflyttningar. Först: ekonomin är inget nollsummespel. Sant. Innovation kan skapa nya värden. Men sedan: ”De som försöker bekämpa rikedomen kommer inte ha råd att bekämpa fattigdomen” och ”Sverige blev rikt genom att göra kakan större, inte genom att omfördela den”.

Sverige blev rikt samtidigt som vi byggde progressiv beskattning, starka fack, kollektivavtal, offentlig vård och utbildning och socialförsäkringar. Fördelningen av välståndet var en del av den svenska modellen, inte dess motsats.

Sedan dess har förmögenhets- och arvsskatten avskaffats och kapital beskattas betydligt lindrigare än arbete. OECD pekar på att skillnaden mellan kapital- och arbetsinkomster kan öka ojämlikheten och innebära förluster av potentiella skatteintäkter. Omfördelningen har alltså inte upphört. Sverige har bara förändrat riktningen: skattesystemet har blivit betydligt gynnsammare för kapital samtidigt som förmögenheterna koncentrerats i toppen och klyftan till resten av befolkningen vuxit.

Men den största luckan är: vad är det egentligen som ska växa?

Uppropet lyfter Sveriges ”nästan helt fossilfria kraftproduktion”. Men fossilfri el är inte fossilfri industri, än mindre en ekonomi frikopplad från den fysiska världen. En absolut men marginell frikoppling mellan BNP och utsläpp har skett i Sverige, men långt ifrån den takt som krävs och utsläppen är fortfarande skyhöga. Även om Sverige hade en magisk flod som gav oss obegränsat med ren energi kvarstår det grundläggande: ekonomin är materiell. Hus, bilar, elnät, batterier och mat kräver mark, skog, vatten, metaller, mineraler och jordar. Även den gröna omställningen kräver materia från en begränsad planet där sju av nio planetära gränser redan har överskridits.

Så om tillväxt ska prioriteras högst måste frågorna vara: Exakt vad ska växa? Med vilka resurser, vilka ekologiska konsekvenser och till vems fördel? Och kanske den viktigaste frågan – vad måste minska?

Det märkligaste är kanske den ekonomiska paradoxen. Samtidigt som företagsledarna kräver högre tillväxt håller klimatförändringarna redan på att äta upp den. Europas värme, torka och bränder sommaren 2026 beräknas kosta EU omkring 180 miljarder euro, motsvarande cirka 1 procent av BNP – ungefär hela den tillväxt unionen förväntades få i år. Över 35 000 människor beräknas dessutom ha dött i värmen.

Och det här är inte slutnotan. Potsdam-institutets högskadescenario pekar på omkring 17 procent minskning av global BNP 2050 till följd av klimatförändringarna, medan andra riskanalyser varnar för ännu större förluster.

Om vi fortsätter att enögt mäta ekonomisk framgång i hur mycket större ekonomin blir, samtidigt som kostnaderna för att överskrida planetens gränser växer. Blir vi tillslut alla förlorare.

Ökad BNP kan inte vara målet i sig. Ekonomin är ett verktyg.

Målet borde vara ett samhälle där människor kan leva trygga och goda liv och där de natur- och klimatsystem som all ekonomi ytterst är beroende av fortfarande fungerar. Mer välstånd, hälsa och innovation. Mindre utsläpp, resursuttag och naturförstörelse. Inom en biosfär som faktiskt fortsätter att bära oss.

Om 800 av Sveriges främsta entreprenörer ska formulera en ekonomisk vision för framtiden är det väl där innovationskraften borde börja.

Frida Bengtsson, Sverigechef Greenpeace