För att vi ska kunna förstå och använda begrepp som välfärd, frihet, demokrati eller allas lika värde och för att de ska vara meningsfulla i politiska debatter behöver vi först enas om vad de faktiskt betyder i praktiken.
När grundläggande begrepp definieras helt olika pratar vi ofta förbi varandra.
När vi inte delar problembeskrivningen
I politiska debatter om klimat och miljö handlar det sällan om att partierna bara har olika politiska lösningar för de utmaningar vi står inför utan om att de pratar om helt olika saker:
- Vetenskapen:
Några utgår från forskningen, Parisavtalets mål och den existentiella kris vi står inför. - Förenklingen:
Andra reducerar frågan till en ren energifråga. - Ansvarsförskjutningen:
Vissa skjuter ifrån sig ansvaret genom att enbart peka på globala utsläppare som Kina.
När en part ser en existentiell kris, en annan ser en ekonomisk möjlighet och en tredje avfärdar vetenskapen helt saknas en gemensam grund för debatten.
Vad vi bör vara uppmärksamma på i politiska debatter
I alla politiska frågor är det viktigt att zooma ut. Vi behöver inte bara tänka på de olika ideologierna, utan också på vad påståenden faktiskt baseras på. Är det fakta eller känslor och tyckande? Eftersom dagens utmaningar är extremt komplexa är det svårt för oss alla att navigera. Det gäller tyvärr även medierna, som ska granska makten men som inte alltid hinner eller klarar av det.
Detta blev extra tydligt under SVT Agendas nyliga klimatdebatt. Diskussionen fokuserade nästan enbart på utsläpp, trots att frågan är så mycket större än så: den handlar om artutrotning, biologisk mångfald, jordhälsa, miljöförstöring och kemikalier. Dessutom kokades allt ner till det folk i allmänhet numera förknippar med klimatfrågan – bensinpris vid pump, kärnkraft och kött.
Det blev ett populärkulturellt tyckande och en del av ett kulturkrig, snarare än en debatt förankrad i vetenskap och våra uppsatta klimatmål. Ministrar tilläts dessutom fela om allt från antalet elbilar till vad FN:s klimatpanel IPCC säger om kärnkraft, utan att SVT rättade.
När turen kom till en ”vardagsnära fråga” som kött nämndes det visserligen att djurproduktionen står för 12 % av de globala utsläppen. Men därefter gick debatten direkt över till vegetariska dagar i skolan och varför landsbygdsministern ”tycker” att det ska serveras mer kött.
Han svarade bland annat:
”Jag TYCKER trots utsläppen att kor äter inte fossilt kol och dricker inte diesel, vi kan börja där. De äter gräs och dricker vatten.
Frågan vi måste ställa oss är vad vi har råd att äta, både för planetens skull och för vår egen hälsa. Livsmedelsverket och EAT-Lancet-rapporten konstaterar att vi av hänsyn till både klimatet och hälsorisker bör äta betydligt mindre kött.
Borde inte det vara utgångspunkten för debatten, snarare än om en minister tycker att det är gott med köttbullar?
Och nej, kor dricker kanske inte diesel direkt. Men nästan all mat de äter är odlad med konstgödsel vilket är en process som kräver enorma mängder fossil naturgas, olja och diesel.
Parallelldiskussioner i vardagen
Samma motsättning finns ofta i vår vardag. Det som vissa anser vara ett ”härligt sommarväder” ser andra som en förskräckande föraning om vad som blir allt vanligare i framtiden – kopplat till de tiotusentals som dött i överdödlighet till följd av värmeböljor och torka i Europa, eller hur det drabbar vår livsmedelsförsörjning.
Det här skapar en verklighetskrock som kan leda till alienation och tomhetskänslor. För hur ska man egentligen förhålla sig till middagar och fester där flygresor, konsumtion och väder diskuteras som om ingenting har förändrats de senaste 20 åren?
Att människor har olika verklighetsuppfattningar är inget nytt. Men i tider av stor förändring glider ordens innebörd isär, vilket gör att vi som samhälle får svårare att röra oss framåt. För att komma vidare måste vi enas om vad orden faktiskt betyder i dag. Ta ordet välfärd som exempel, är det inte dags att en definition år 2026 även inkluderar rent vatten, frisk luft och en levande planet?
(Tips: Ta del av vår samtalsguide för att underlätta dialogen om dessa svåra frågor i din vardag).
För vem gäller friheten?
Ett annat begrepp som ständigt laddas med helt olika betydelser är frihet. Just nu syns det tydligt i debatten om att lätta på strandskyddet:
- Äganderättens frihet:
Fastighetsägarens frihet att bebygga attraktiv mark nära vatten, trots till exempel ökad översvämningsrisk. - Den kollektiva friheten:
Allmänhetens tillgång till naturen genom allemansrätten.
När vi fokuserar enbart på människans rätt att bygga glömmer vi dessutom bort ekosystemen. Har arterna som trängs undan när stränderna exploateras ingen rätt till utrymme?
Den här konflikten speglar en mycket större motsättning i klimatfrågan. I dag behandlas fossilbolagens frihet att släppa ut nästan som okränkbar, trots att frihet aldrig kan innebära rätten att förstöra för andra.
Det paradoxala är att skyddet för det gemensamma redan finns i lag. Både i Regeringsformen och i Miljöbalken står det att samhället ska garantera en god miljö för nuvarande och kommande generationer. Ändå prioriteras ofta storföretagens intressen. Genom handelsavtal och mekanismer som lagklausulen ISDS (Investor-State Dispute Settlement) kan fossilbolag till och med stämma stater som stiftar skärpta miljölagar, om lagarna hotar deras framtida vinster. Våra demokratiska klimatmål ställs alltså mot företagens rätt till vinst.
(Lyssna/se på podcasten Samtal Vi Saknar som förklarar detta på djupet)
När vi tar bort ansvaret ur begreppet frihet blir det snarare ett privilegium för några få i stället för en rättighet för alla. Eftersom varken framtida generationer eller ekosystem har oljelobbyistbudgetar behövs en stark motkraft. Det är precis i det gränssnittet Greenpeace arbetar, för att ge röst och tyngd åt det gemensamma.
