I kampen för att minska utsläppen av växthusgaser och hindra klimatförändringarna har efterfrågan på mineraler som litium, kobolt och nickel ökat, eftersom de är viktiga komponenter i bland annat elbilsbatterier, vindkraftverk, solpaneler och andra energisystem för förnybar energi. Med en stigande efterfrågan är det nu vissa som vill börja exploatera havsbotten i djuphaven efter dessa mineraler.
Trots år av forskning är djuphavet fortfarande till största del bokstavligen okänt vatten, och många är oroade över att utvinning av mineraler på havsbotten kan få allvarliga konsekvenser för både marint liv och planetens välmående.
Här är vad vi vet om djuphavsgruvdrift
På havets botten, hundratals eller till och med tusentals meter under ytan finns, förutom en mångfald av marint liv som vi precis börjat upptäcka, stora mängder koppar, kobolt, nickel, zink och sällsynta jordartsmetaller.
I djuphavet finns dessa mineraler bland annat i avlagringar på havsbottnen som bildats när varmt mineralrikt vatten från jordens inre sipprar ut på havsbottnen och bildar unika ekosystem.
Har gruvdrift på havsbottnen påbörjats?
Även om gruvdrift för att testa utrustning har skett i liten skala, så har djuphavsgruvdrift ännu inte påbörjats kommersiellt. Men några få regeringar, som Norges, och några aggressiva gruvbolag planerar att påbörja gruvdrift så snart som möjligt.
Vad som händer härnäst kommer att bero på ISA – den internationella havsbottenmyndigheten – och hur den beslutar sig för att reglera djuphavsbrytning.
2021 meddelade önationen Nauru i Stilla havet, backad av en stor kanadensisk gruvjätte – the Metals company – ISA om sina planer på att påbörja gruvdrift i internationellt vatten, vilket utlöste en omtvistad bestämmelse i FN:s havsrättskonvention (UNCLOS) känd som ”tvåårsregeln”. Regeln kräver att ISA, från och med två år efter datumet för en stats uttalade planer om gruvdrift måste ”överväga” och ”provisoriskt godkänna” ansökningar för gruvor – oavsett om en uppsättning regler har kommit överens om eller ej. Tvåårsperioden gick ut i juli 2023 men ISA:s efterföljande möte slutade, efter påtryckningar från bland andra Greenpeace, utan att något godkännande för gruvdrift var på plats.
ISA (som består av alla 168 medlemmar) kommer att träffas 2024 och för första gången diskutera de potentiella effekterna av djuphavsgruvdrift på den marina miljön.
Vissa hoppas att dessa diskussioner kommer att leda till en ”försiktighetsprincipmässig paus” i gruvverksamhet medan ytterligare forskning bedrivs. Bland de länder som velat se ett förbud, eller åtminstone ett tillfälligt stopp finns Frankrike, Tyskland och Spanien, men även Sverige och Finland.
Vem vill ha djuphavsgruvdrift?
Förespråkare för djuphavsgruvdrift hävdar att det kommer vara en viktig del i att möta världens behov av kritiska mineraler, som sannolikt kommer att fortsätta öka under de kommande decennierna i samband med att vi går över till vind- och solenergi, fler elfordon och mer batteridrift.
Flera studier har dock kommit fram till att det inte finns någon brist på mineraltillgångar på land, men vi vet att de medför andra allvarliga miljörisker såsom skogsskövling och vattenföroreningar som påverkar både människor och miljö.
Vad lever i djuphaven?
Medan djuphaven en gång ansågs för mörka, kalla och näringsfattiga för att något skulle kunna leva där – vet vi nu att de är hem för ett rikt ekosystem med helt unika arter. Hittills har tiotusentals arter hittats i djuphaven, med uppskattningar att det kan finnas miljontals fler. Bara i Clarion-Clipperton-zonen, ett utpekat prioriterat område för djuphavsbrytning i Stilla havet, har forskare nyligen upptäckt över 5 000 arter som var helt nya för vetenskapen.
Vilka är riskerna med djuphavsgruvdrift?
Direkt skada på marint liv: Det finns en stor sannolikhet att mindre rörliga djuphavsorganismer skulle dödas genom direktkontakt med gruvmaskiner på havsbotten, och att organismer skulle kvävas av det sediment som dessa maskiner kommer riva upp. Varmt spillvatten från gruvdrift kan också döda marint liv genom överhettning och förgiftning.
Långsiktiga störningar av arter och ekosystem: Gruvverksamhet kan störa djuphavsarter genom att skapa intensiva buller- och ljusföroreningar i en naturligt mörk och tyst miljö. Till exempel kan ljudföroreningarna negativt påverka megafauna som valar, vilket utgör ytterligare risker för populationer som redan är hårt utsatta av klimatförändringar och annan mänsklig aktivitet. Eftersom många djuphavsarter är sällsynta, långlivade och långsamma på att föröka sig är forskarna ganska säkra på att vissa arter och ekosystem skulle möta utrotning på grund av gruvdrift, och att dessa ekosystem skulle kräva extremt långa tidsperioder för att återhämta sig, om någonsin.
Effekter på fiske och livsmedelssäkerhet: Det är inte bara havsbotten som är i fara. Utsläpp från gruvfartyg kan spridas över stora områden och utgöra ett hot mot fisk och ryggradslösa djur som är avgörande för det internationella fisket av exempelvis tonfisk. Effekterna av gruvavfall kan innefatta kvävning tillsammans med förändringar i syrehalt, pH, temperatur och toxicitet i havsvattnet.
Klimatpåverkan: Havet är världens största kolsänka och fångar upp mer än 25 procent av alla koldioxidutsläpp. Mikroskopiska organismer spelar en avgörande roll i detta klimatreglerande system, och hjälper till att binda kol i djuphavet och minska utsläppen av andra växthusgaser, som metan, från havsbotten. Förlusten av biologisk mångfald i djuphavet efter gruvverksamhet kan också påverka havets kolcykel och minska dess förmåga att hjälpa till att mildra den globala temperaturökningen.
Behövs gruvdrift på havsbottnen?
Det globala utbudet av kritiska mineraler och sällsynta jordartsmetaller kommer behöva öka under de kommande åren. Men det får inte ske på bekostnad av orörda ekosystem.
Bättre återvinningsmetoder från elektronik och batterier är framtiden. En cirkulär mineralekonomi kommer att minska behovet av destruktiv gruvdrift, och vi måste kräva att företagen förbättrar designen på sina produkter för att minska efterfrågan på, och öka återvinningen av, viktiga mineraler.
Inom de närmaste 15-20 åren beräknas återvinning av mineraler bli ett lönsamt alternativ till gruvdrift för en stor del av materialbehovet och världsbanken uppskattar att återvinningsgraden för uttjänta batterier ökar avsevärt till 2050.
När batteritekniken fortsätter att utvecklas snabbt, är det också troligt att djuphavsmineraler kommer att förlora sin attraktion när alternativa tekniker som inte är beroende av sådana mineraler blir vanligare. Till exempel finns det en växande förskjutning från batterier med nickel-mangan-kobolt (NMC) till litiumjärnfosfat-batterier (LFP), de senaste åren, där varken litium eller järn, är föremål för djuphavsgruvdrift.
Nyare teknologier som natriumjonbatterier kommer också att förändra batterimarknaden genom att ersätta litium och kobolt med billigare och betydligt mindre sällsynta alternativ.
Istället för att först utvinna resurser och sedan ta itu med konsekvenserna, har vi en chans att ta ett steg tillbaka och överväga de miljömässiga konsekvenserna av gruvdrift på havsbottnen innan det påbörjas. Alla beslut som fattas måste säkerställa att ingen allvarlig skada görs på människor, natur eller klimat.
