Soluppgång i ArktisNu har vi varit ombord på Greenpeacefartyget Arctic Sunrise i snart en vecka och det har varit en fantastisk, om än inte så upplyftande, resa så långt. Syftet med det vår expedition är att få journalister från hela världen att med egna ögon se hur Arktis påverkas av klimatförändringar (bland annat), och att föröka få dem att sprida budskapet i sina hemländer.

 Med namnkunniga journalister från Turkiet, Mexico och Argentina, som har en stor tittar/läsarskara hoppas vi kunna sprida kunskap om hur hotat Arktis verkligen är. Och det känns verkligen som rätt tidpunkt att göra så. I Ny-Ålesund, världens nordligaste samhälle, full med Arktisspecialiserade forskare, har de i år för första gången sedan man började mäta uppmätt 400 ppm CO²i atmosfären. Det är långt över de gränsvärden man satt för att vi ska kunna hindra en skenande klimatförändring och skrämmande bevis på hur globala dagens miljöproblem verkligen är.

När vi fortsatte längre norrut fick vi ytterligare bevis på hur Arktis håller på att smälta. Där vi vanligtvis så här års brukar stöta på packisen, hade vi ytterligare ca 12-13 timmars segling för att hitta de första isflaken. Isen i norra ishavet har även den slagit ett rekord: den har - år 2012 -  haft sin minsta sommarutbredning sedan mätningarna påbörjades.

Årets polaris täcker en yta som är så mycket som 45% mindre än den genomsnittliga  sommarutbredningen (sedan 1979), och de värsta prognoserna förutspår att det Arktiska polarhavet kommer vara isfritt under somrarna innan detta decennium är avslutat. Det är omöjligt att inte påverkas av detta faktum när man befinner sig vid iskanten, långt ifrån där den vanligtvis är.

Arctic Sunrise besättning på den arktiska isen

Som pricken över i:et såg vi på eftermiddagen igår en ensam isbjörn som vandrade förbi oss, några hundra meter ifrån fartyget. Isbjörnen är inte det enda djur som påverkas av de enorma förändringar som Arktis genomgår, men kanske det mest kända. Den är helt beroende av att isen finns i dess närhet under i varje fall delar av sommaren, annars blir den naturliga svältperiod björnarna vanligtvis genomgår under sommarhalvåret alltför lång och de svälter ihjäl. Lägg till de miljögifter som transporteras upp till i Arktis med havsströmmarna och vädersystemen söderifrån och isbjörnen, som ju är i toppen av näringskedjan, skulle kunna bli ett av våra mest kända klimatoffer – utrotad – inom några få decennier.

Precis på 80:e breddgraden, vanligtvis omgiven av havsis till långt in i juni, ligger ön Moffen. Ön är under hela sommaren avstängd för besökare som oss på grund av den utgör en viktig häckningsplats för några av Svalbards ovanliga fåglar. Nu, i slutet av september, är det tillåtet att gå i land och det gjorde vi en stilla morgon, av två anledningar. Dels gjorde vi ett kort besök hos de lokala valrossarna, en art som än så länge ökar kraftigt på Svalbard efter att den varit nästan utrotad i början på 1950-talet. Dels ville vi ta reda på hur mycket skräp som hamnar på stränderna runt om Svalbard, och hjälpa till att städa upp om vi hittade något.

Skräp från vår städningDet vi hittade under de få timmarna av städning var häpnadsväckande.  Vodkaflaskor, nylonrep, flytbojar, marmeladburkar, damskor var bara några av de saker vi hittade, och de har definitivt inte slängts på plats utan kommit med havsströmmarna söderifrån eller österifrån. Vi har nu sorterat skräpet och kommer överlämna det till myndigheterna i Longyearbyen, som en del av deras ”Clean-up Svalbard” program.

 

För att kunna bevara dessa delar av världen så ursprungliga som möjligt har Greenpeace med flera föreslagit en del åtgärder så som att skydda stora delar av ishavet och definitivt inte börja med utvinning av till exempel olja bara vi för att vi nu har möjligheten att göra det.  Det är viktigt att vi lämnar Arktis ifred, precis som vi gjort med motpolen, Antarktis. Men det räcker givetvis inte med det, vi måste på alla plan vidta åtgärder hemmavid så att även nästa generation ska kunna komma upp och se det fantastiska Arktis vi har runt oss nu.

Nu seglar vi långsamt tillbaks till de bebodda delarna av Spetsbergen och jag sitter här med en obehaglig känsla av att inte ens världens mest avlägsna vildmarker skonas från miljöförstöring såsom klimatförändring, nedskräpning och miljögifter, snarare tvärtom, här blir de som mest påtagliga.

/Andreas Bergström

Greenpeacefrivillig och för tillfället isbjörnsvakt ombord på Arctic Sunrise