Christian Åslund

Fotografen Christian Åslund befinner sig just nu med Greenpeace strålningsteam i området kring evakueringszonen runt Fukushima:

Vi bor i en stad som heter Yonezawa, som ligger 10 mil västerut från kärnkraftverket i Fukushima. Det går en bergsrygg emellan så staden är relativt skyddad från radioaktiv nederbörd, men även här är det högre strålning än normalt.

Vi har tagit med oss vatten och mat från Osaka varifrån vi startade fältarbetet. Tokyo ligger för nära Fukushima så Osaka är en säkrare plats att utgå från. Under vårt fältarbete blir det därför tyvärr bara snacks i  plastförpackning.  Vi bör inte röra någon mat med händerna eftersom de kan vara förorenade.

Vi har skyddshandskar på oss under största delen av arbetet, som vi byter varje gång vi vidrört någonting. Men även bilarna som vi färdas i blir förorenade.

Det viktigaste är dock att undvika få radioaktiva partiklar invärtes i form av kontaminerad föda eller inandning. Vi har därför på oss skyddsmasker under fältarbeten.

I nuläget har de flesta lokala även det, men skillnaden är att de är vanliga munskydd som möjligtvis hjälper mot pollen eller baciller men inte är effektivt skydd mot radioaktiva partiklar.

En flicka tar emot mat i den aula i Yonezawa som härbärgerar 504 personer.

Det gör ont i hjärtat att se ett barn tappa en leksak på gatan och sedan plocka upp den igen. Det osynliga hotet som radioaktiviteten utgör är hemskt, man kan inte ta på det, se, lukta eller känna det.

Jag är uppvuxen i Sverige och var ett barn under det kalla kriget. Min största rädsla var hotet av ett kärnvapenkrig där allt liv skulle utplånas. Under våra besök på de platser som evakuerats och nu låg öde fick jag tillbaka den dystopiska känslan jag hade då.

Människors reaktioner har varierat. I tätare bebyggda områden försöker vi undvika att ha på oss kompletta skyddsdräkter för att inte skapa panik och försöker istället minimera vår tid för radioaktiv exponering. Det råder någon form av chocktillstånd bland lokalbefolkningen som är orolig  och dåligt informerad av myndigheterna om riskerna av radioaktiv strålning och konsekvenserna av att stanna kvar i områden med högre kontaminering.

Ekobonden Tatsuko Okawara vet inte om hon kommer att kunna fortsätta som bonde eftersom marken kan vara kontaminerad.

Några mils radie utanför kärnkraftverket är strålningen i nuläget inte så hög att man blir akut strålsjuk, utan här handlar det om långsiktiga komplikationer som markant ökad risk för cancer, sterilitet, mutationer och mark som blir obrukbar. 

För oss i teamet som jobbar här, till skillnad från lokalbefolkningen, är vi informerade om faran och vilka åtgärder vi bör ta för att minimera riskerna med strålning. Vi har utrustning med oss där vi kontinuerligt kan mäta strålningsnivåerna på plats. Vi följer noggranna säkerhetsprotokoll och har på oss skyddskläder, personliga dosimeters som vi dagligen analyserar och vi kan mäta den ackumulerade strålningen vi får.

Vi har systematiskt jobbat motsatt vindriktningen från Fukushimas kärnkraftverk, under så kort tid som möjligt för att undvika exponering och vi vidtar säkerhetsåtgärder som kommer av kunskap och information - något som lokalbefolkningen generellt inte har eller får. För de flesta är den enda informationskällan det som de kan följa i media.

Teamet jämför dagens insamlade data.

När vi jobbar ute på fältet och tar proverna, så har vi ett team kvar i Yonezawa, ett i Tokyo och dessutom backup från experter från  Greenpeace International i Amsterdam som minutiöst följer utvecklingen med reaktorerna i Fukushima. Jag är inte rädd för strålningen, inte för min egen del, men för alla de miljoner som nu drabbats.

Det som varit mest gripande är vårt besök på evakueringscentret i Yonezawa där runt 500 människor var inhysta i en stor aula. De försökte bygga upp sina privata utrymmen med hjälp av kartonger och de få egendomar de lyckats få med sig.

Människor som fått lämna sina hem.

De har  tvingats fly på grund av att de mist sina hem i tsunamin, eller jordbävningen eller flytt från områden med radioaktiv strålning. I många fall så är det en kombination av alla dessa faktorer.Många  kommer kanske inte att någonsin kunna återvända till den plats  där de bott i flera generationer, för att försöka bygga upp sina liv på nytt.

Den hjälplösheten och apatin som präglar dessa människor kommer jag aldrig att glömma.