När jag studerade miljöekonomi på universitetet berättade min professor en anekdot om hur det gick till när Tyskland fick ett miljöprogram. Den dåvarande tyske utrikesministern Hans-Dietrich Genscher ville väldigt gärna åka till FN:s globala miljökonferens i Stockholm. Detta var den förste konferensen där miljö och utveckling skulle debatteras på hög ministernivå. Kungen skulle inviga konferensen, och troligtvis skulle det finnas snittar. Men för att få åka dit behövde varje land en “inträdesbiljett”, nämligen ett befintligt miljöprogram. Så utrikesministern bjöd in ett gäng experter till ett slott och lät dem sedan inte komma ut igen innan de hade lyckats sätta ihop ett program. Så gick det iallafall till enligt min professor.

Året var 1972 och ni måste absolut titta på det här youtube-klippet från Stockholm.

Nu, 40 år senare, är jag inbjuden för att representera Greenpeace på konferensen Stockholm +40 som än en gång ska ta upp temat ”hållbar utveckling”. Och än en gång är det kungen som öppnar mötet. Frågan jag ställer mig är: Vad har egentligen hänt sedan 1972?

Kungen är en annan, men retoriken från politikerna har inte förändrats nämnvärt på 40 år. Den planetära krisen har däremot förvärrats, trots att vi har sett framsteg i miljölagstiftningen (utan den skulle miljön vara i ännu sämre skick).

Jag misstänker att Stockholm +40 mest är ett mötestillfälle för politiker och en förberedelse för den ännu större FN-konferensen Rio+20 i Brasilien i sommar.

Jag återkommer med en uppdatering om hur konferensen framleder under veckan. Men för mig blir det redan uppenbart att framstegen går alldeles för långsamt.

Det enklaste sättet att verkligen få något gjort kanske helt enkelt är att låsa in några experter i ett tyskt slott...