Idag besöker Henrik Hoegh, danmarks fiskeriminister, landets åklagarmyndighet för att diskutera beviskraven för fiskebrott. Kraven är nämligen mycket höga, både i Danmark och Sverige.

Besöket är en direkt följd av att Greenpeace dokumenterat svartfiske i Kattegatts torskfredningsområde, men frågan är dokumentationen håller i domstol.

Plats: Bornholmsdjupet, Östersjöns viktigaste lekplats för torsk.

Tid: Under den period allt fiske i området är förbjudet för att torsken ska få leka i fred.

Inne i förbudszonen ligger två svenska trålare. Bägge har trålvajrarna, som håller trålen, ute bakom fartygen. De syns tydligt från luften. Ovanför cirklar ett av Kustbevakningens flygplan. De filmar fartygen och vajrarna. Anropar fiskefartygen över radio. Upplyser dem om att det råder fiskeförbud i området. Uppmanar dem att omedelbart avsluta fisket och flytta sig utanför området.

Trålarna ursäktar sig och avslutar skyndsamt. Av konversionen över radion, som spelas in av Kustbevakningen, är det uppenbart att de blivit tagna på bar gärning. Över radion nämner inte yrkesfiskarna med ett ord att de gör något annat än fiskar i det stängda området. En förundersökning inleds. Fallet borde vara solklart.

Under de följande förhören berättar yrkesfiskarna en helt annan historia. Inte fiskade vi inte! Nej, vi draggade bara efter en trål vi tappat vid ett tidigare tillfälle, då fiskeförbud inte gäller i området.

Ridå. Fallet avslutat. Åklagaren lägger ned åtalet. Bevisen räcker inte.

Jag fick höra om fallet ovan hos Sjöpolisen i Västra Götaland för några veckor sedan. Vi besökte dem för att överlämna stillbilder, video och GPS-data från vår dokumentation av det danska svartfisket i Kattegatts torskfredningsområde. Polismännen vi talade med hör till de mest erfarna fiskebrottsutredarna i landet.

Frågan är vad de höga beviskraven gör med motivationen att utreda fiskebrott hos rättsvårdande instanser. Leder inte utredningarna till fällande domar är det naturligtvis rationellt att prioritera annan verksamhet.

Till saken hör att fiskebrott bara ger böter. Ett års fängelse är maxstraffet, men det har aldrig utdömts i Sverige. Bötesbeloppen är dessutom mycket låga, i regel bara en bråkdel av fångstens värde. Det gör att en lyckad tjuvfisketripp täcker bötesbeloppen för en lång rad misslyckade. Risken att åka fast är dessutom minimal. Fiskebrott lönar sig. En enda illegal fångst kan inbringa flera hundra tusen kronor.

Som ett resultat av Greenpeace dokumentationsarbete av svartfisket i Kattegatt diskuterar nu åklagarmyndigheten och danmarks fiskeriminister Henrik Hoegh beviskrav för svartfiske i ett fredat område. Diskussionen har tydliga paralleller med det svenska exemplet ovan. Det är nämligen oklart om de flygbilder som visar att fiskefartygen har trålvajrarna ute i vattnet, själva trålen syns ju inte av förklarliga skäl, inne i förbudszonen, räcker som bevis.

Med dagens regelverk och övervakningssystem är enbart data från elektronisk spårning inte bevis nog, det är nog alla överens om. Systemet måste naturligtvis vara rättssäkert. Men flygbilder i kombination med radiokommunikation där tjuvfiskaren säger allt utom ”Ja, jag erkänner fiskebrott”. Ska inte det räcka? För ett brott som i praktiken ger relativt låga böter? Kom igen.

Jag förstår om kustbevakning och sjöpolis är frustrerade. En och annan bötfälld fortkörare och felparkerare känner nog också viss förvåning över sakernas tillstånd.

Den diskussion om beviskrav som nu startar behövs även i Sverige. I den nya fiskevårdslag som snart presenteras ska ”miljöintressen och näringens intressen” väga lika. Det är en bra ambition.

Men om beviskraven fortsätter att vara så höga att lagen i praktiken blir omöjlig att tillämpa för ansvariga myndigheter har vi fortfarande problem.

Torskfredningsområdet i Kattegatt är det största området stängt för fiske vi har idag. För att rädda och restaurera vår havsmiljö krävs många fler stora stängda områden.

Jag ser framför mig den dag Greenpeace och andra miljövänner faktiskt lyckats få våra beslutsfattare att skapa ett nätverk av riktiga marina reservat, stängda för fiske. Mitt i reservatet stävar en trålare, och skepparen skrattar, skrattar hela vägen till banken.

När regelverket nu ses över, både i EU och nationellt, måste en effektiv tillsyn i områden stängda för fiske prioriteras. Helt stängda områden är – trots allt – överlägset enklast att övervaka, men regelverket måste tillåta en rationell övervakning och sanktioner baserade på information från modern teknik som radar och elektronisk spårning. Tänk fortkörningskamera. Med andra metoder riskerar tillsynen bli för dyr.

Klarar inte myndigheterna tillsynen i Kattegatts torskfredningsområde idag kommer de inte heller kunna värna framtida marina reservat från svartfiske.

Jan Isakson