Av Ludvig ombord på Arctic Sunrise

Fiskeby
© Greenpeace/Christian Åslund

Tydligen kan man inte lita på havets lastbilschaffisar för tillförlitliga väderprognoser och vi har åter tvingats närmare land. Den här gången valde vi att inte ligga för ankar utan lade oss helt sonika längsmed piren mitt i rövarkulan, dvs. den danska fiskebyn Hanstholm. Här delar vi kajplatserna med ett helt gäng av de trålare vars verksamhet vi är här för att dokumentera och vi har utnyttjat tillfället till att försöka göra detta landvägen.

Omringad av alla dessa bomtrålare (beam trawlers) här i Hanstholm har jag börjat reflektera över hur sjukt det är att dessa destruktiva bottentrålningsmetoder faktiskt är lagliga.

Det verkar visserligen vara ett universellt faktum att vår moraliska inlevelseförmåga, i både fenomen och andra människor, avtar i takt med att det geografiska och kulturella avståndet ökar. De flesta av oss har också svårt att veklingen bry oss om saker vi inte kan se eller ens föreställa oss på något bra sätt. Destruktivt fiske är förmodligen ett bra exempel på just ett sådant fenomen - de flesta av oss har aldrig gjort det, de flesta av oss har heller aldrig sett några havsbottnar utan David Attenboroughs trygga berättarröst och en överväldigande majoritet lär inte heller kunna identifiera sig med torsk-, spätta- eller hummerkulturen speciellt väl. Men, om vi skulle ta och flytta upp bottentrålningen från haven upp på land är jag övertygas om att de flesta av oss får det lättare att relatera till den.

Föreställ dig att till exempel landtråla efter räv. Du skulle behöva en tung stålbalk, 50-60 meter lång borde vara lagom, några rejäla kättingar och ett nät (en riktigt tung balk är avgörande, både för se till att den gräver ner sig någon decimeter och för att garantera att den skrämmer upp de rävar som försöker söka skydd i sina hålor). Fäst sedan nätet bakom balken och komihåg att se till att maskorna i nätet är tillräckligt små för att garantera att ingen räv ska kunna slippa igenom (beroende på terräng kan troligen ett stålnät ibland vara att föredra framför de vanliga nylonnäten). Sedan krävs bara en ställning för att säkerställa att nätets öppning inte stänger sig när den drar fram över landskapet. Allt du behöver nu är bara något att släpa trålen efter, och det måste vara något med ordentliga hästkrafter - bomtrålarna som ligger häromkring har galet stora motorer som, enligt en tysk kapten vi pratade med, förbrukar minst 500 liter i timmen. För maximal likhet med havsversionen borde såklart landtrålen dras bakom ett par helikoptrar men det är antagligen mer praktiskt att använda ett par jättetraktorer eller möjligtvis pansarvagnar.

Nu återstår bara att fästa kedjorna i varsin ända av balken landtråla iväg i riktning mot närmaste skog. Fortsätt landtråla några timmar och töm sedan trålen. Sortera ut rävarna och släng alla buskar, träd, igelkottar, rådjur, kaniner och alla andra grejer du lyckats mosa in i trålen i en stor hög. Sen är det bara att gör ordning trålen och glatt landtråla iväg åt något annat håll.

Jag försökte faktiskt googla landtrålning för ett tag sen men det verkade inte vara någon som höll på med det. Att ingen tycks hålla på med landtrålning har såklart en hel del att göra med att det vore helt galet, ödeläggelsen per infångad räv skulle naturligtvis vara helt oacceptabel för alla normalt funtade människor. Trots det tycker jag faktiskt an någon borde plocka upp det här och organisera lite landtrålning för att verkligen visa för folk hur orimligt destruktiva dessa fiskemetoder är.

Så, om du läser det här och har några bra tankar eller idéer om landtrålning, kanske om konstruktionen av trålen, om någon lämplig plats eller (ännu bättre) om du faktiskt redan landtrålar – hör av dig.

- Ludvig