”Tyst hav – Jakten på den sista matfisken” är en ny bok av Isabella Lövin(Ordfront). Hon går in i en verklighet som många inte förstår existerar – fiskeripolitiken och dess mörka krafter. Ofattbart länge har fiskeripolitiken varit arbetsmarknadspolitik - inte miljöpolitik. DN recenserar boken idag.

Boken behandlar inte bara torsken och tonfisken, utan även många andra mindre omskrivna arter som snart kan vara ett minne blott som t.ex. ål och öring samt effekterna på havens ekosystem när rovfiskarna i näringskedjan tagit slut pga. överfiske. Den fiskeripolitiska historien beskrivs utan skönskrivningar från ett nytt och fräscht perspektiv. Tyvärr är det inga nyheter utan ett bekräftande av bilden som Greenpeace och andra miljöorganisationer länge målat upp. När jag läser den nakna beskrivningen så börjar jag inse att vi vant oss vid att åtgärder inte tas mot miljöproblem i haven, att normalfallet är att fiskeriintressen, att sjöfartsintressen och att förorenarna får bestämma. Miljöintresset går i sista hand.

Boken beskriver varför förvaltningen av haven misslyckats så kapitalt. Jan Thulin, fd chef för Fiskeriverkets Havsfiskelaboratorium, beskriver problemet med den misslyckade fiskeriförvaltningen: ”Forskning - förhandling - kohandel = miljömord”. Bättre går inte att kort beskriva processen.

Levin behandlar subventionerna till fisket på ett utmärkt sätt. Hon räknar lite på vad fiskeripolitiken kostar samhället, och kommer fram till att skattebetalarna får hosta upp en miljard per år. Värdet på fisken för samma tid var 564 miljoner kr. Fisket uppvisar alltså en mycket hög effektivitet av miljöförstörning per skattekrona.

Boken börjar på ett ålseminarium i oktober 2005, och beskriver det faktum att ålens situation är helt underlägsen ålfiskarnas, trots att ingen kan fiska ål utan ål. Levin beskriver seminariet som ett initiativ från Fiskeriverket, eller dess nya generaldirektör Axel Wenblad. Så var det inte, utan initiativet kom ifrån miljörörelsen och anordnades av Fiskesekretariatet, en ideell miljöförening, i samarbete med Fiskeriverket. En mindre detalj, men i sammanhanget viktig. Jag var själv där och blev upprörd över att alla lägger sig för alla, och att inga beslutsfattare, varken politiker eller tjänstemän, vågar ta bladet från munnen. Politikerna lägger sig för Kommissionen, Kommissionen lägger sig för Ministerrådet, där varje lands ministrar (politiker…) sitter. Bara miljöorganisationerna vågar säga att vi måste sluta fiska ål samtidigt som vattenkraften måste börja ta ansvar.

Samtidigt har EU-kommissionen stängt Polens fiske av torsk i östra Östersjön. Greenpeace har länge krävt att det fisket ska stängas helt i linje med forskarnas rekommendationer. Polska fiskare protesterar, och vissa företrädare säger att fisket ska fortsätta när sommarstoppet upphör 15 september. Fiskepolitiken visar inga tecken på att nyktra till. Den är i grunden rutten. Hjälp till att förändra den! Läs boken! Här kan du se vad man kan göra som konsument Bli en Ocean Defender