Vi har nått nordpolen. Det skedde en av alla dessa dagar av konstant och disigt solsken, lätta vindar och bitande kyla. Vi har haft isdriften emot oss, så sista biten fick vi ta helikopter. Det hade annars aldrig gått, om vi så skidat dygnet runt. Vi drev tillbaka mer än vi vann. För bara någon dag sedan var Arktiska rådet här. De flög hit över våra huvuden och gav oss heller ingen chans att hinna möta dem. De stannade inte och pratade, trots att det varit så enkelt för dem och en sån viktig markering. De hade kunnat visa att de lyssnar på oss unga. Att de hör även de av oss som kommer från länder utanför arktisområdet men som ändå påverkas av vad som händer här.

Jag vill gärna veta om Arktis framtid kommer att vara en fråga på dagordning när de möts 15 maj i Kiruna. Jag hade velat höra om de är mottagliga för en diskussion om en fristad från exploateringar här, som på Antarktis. Och vad de tycker om gruvor i Sapmi, där vi samer idag inte får möjlighet att påverka processen. Speciellt inte vi utanför rennäringen.

Eller vad de egentligen tänker om att företag vill oljeborra här, när ingen vet hur man sanerar olja från is. De ignorerade inte bara oss 16, utan även de nästan 3 miljoner som skrivit under för att rädda Arktis och som vi dragit i en tidskapsel i en pulka hit. Vi alla måste kämpa hårdare för att få dem att lyssna. Jag undrar om kreativa metoder till aktivism kanske är framtiden.

Det är så märkligt att vi måste kämpa emot våra egna politiker för det som egentligen är självklarheter, sa Kiera, en av de jag skidar med. Hon är en ung urfolksledare från norra Kanada. Vi satt runt gaskökets låga inne i hennes fyrmannatält, vi bor i dem två och två. På kvällarna efter heldagars skidning, när vi rest läger och lagat till våra frystorkade rätter, går vi emellan och umgås. Det har knappt gått prata under dagtid, bakom ansiktsskydd och all isbildning. Ögonfransarna fryser ihop, läpparna blir stela. Ibland sjunger vi ändå, skidande under solfenomen.

Det är en fantastisk plats, en av de vackraste jag sett. Iskristallerna i luften gör att vi nästan dagligen upplevt nya solvariationer, häromdagen en regnbåge runt solen. Men när vi förberedde att släppa tidskapseln stormade det. Snön drevade över det frusna havet och samlades kring de höga murarna av isblock som skjuter upp här och var. Jag skar skivor av torkat renkött till frukost och drack te från snön vi smälte dagen innan. Jag tänkte på er därhemma, och jag längtade till er.

Nedsläppningen

Sen snörade jag på mig mina renbällingsskor, tog på mig min gapta och tillsammans med de andra läste jag en symbolisk text och sänkte ner tidskapseln och flaggan till havsbottnen 4000 meter ner. I en akt av trots och hopp, för en framtid som handlar om något annat an de rikastes vinst, förklarade vi denna plats skyddad för framtiden.

Mer om Nordpolsexpeditionen

Skriv på för Arktis du med!