Det är inte första gången jag är i Usinsk i nordligaste Ryssland, så jag borde inte heller bli förvånad - men det blir jag. Jag var här första gången i maj, då jag tillsammans med mina kollegor från Greenpeace i Ryssland, bevittnade och dokumenterade de fruktansvärda konsekvenserna av oändliga oljeutsläpp i denna en gång vackra region.

Usinsk

Jag har inte återvänt hit för att jag har saknat stanken av olja eller huvudvärken som orsakas av de ständigt närvarande kemikalierna i luften, jag återvände eftersom vi har en chans att göra något bra här, och ge en hjälpande hand till urfolken i Ryssland.

Vi bjöd in representanter från hela ryska Arktis, samt en från Grönland och en från Nigerdeltat, till Usinsk. Vi bjöd in dem hit för att delta i en konferens för de arktiska urfolken, för att visa dem vad som händer här, men ännu viktigare för att få dem att förena sina krafter i sin kamp mot oljejättarnas ödeläggelse av deras hem.

Under denna tre dagar långa konferensen har vi hört berättelser från renjägare, vars livssituation permanent har förändrats på grund av oljeindustrin, vi hörde Alice Ukoku, som kommer från Nigeria, berätta hur hennes folk dör på grund av samma hänsynslösa, omänskliga verksamhet från oljeindustrin i hennes hemland, där Shell härjar. Vi lyssnade på en man vars bror dog under saneringen av det stora oljeutsläppet här i Usinsk 1994, en representant för det samiska parlamentet och en forskare som skapar datamodeller av oljeläckor och som visade de förödande effekterna en oljeläcka till havs skulle få på hav och stränder.

Vi fick även träffa en representant från Lukoil, chefen för deras "miljödivision”, som tog med oss för att ta del av deras saneringsverksamhet i området. Detta var kanske det allra mest häpnadsväckande ögonblicket - efter att ha följt vår buss som besökt massvis med oljeläckor, bjöd han in oss för att se den "gröna" sidan av Lukoil. Vi förväntade oss att se prov på något från företagets grönmålande propaganda, men tvärtom - den plats han tog oss till var det mest omfattande markoljeutsläpp vi någonsin sett; en enda stor, svart, stinkande oljegrop, som sträckte sig så långt ögat kunde nå, och utan något som hindrade den massiva mängden olja från att läcka ännu djupare in i naturen. Jag kan fortfarande känna stanken av de skadliga ångorna.oljesjo

Men allt detta, hur chockerande det än må vara, är inte orsaken till min största förvåning. Jag trodde att jag skulle vara beredd på vad vi skulle mötas av på vår färd till ondskans epicentrum. Men även om jag har bevittnat denna katastrof förr, kunde min hjärna inte förbereda mig på hur mina sinnen reagerade. När du ser, känner lukten och smaken från en sjö av förorenat spillvatten, som dödar ett enormt område och sedan fortsätter rakt ut i en lokal flod, som brukade vara livsviktig för lokalbefolkningen, kontrolleras din reaktion inte av din tankeverksamhet utan av instinkter.

Den omänsklighet och uppenbara likgiltighet för miljön och för människors liv, chockade mig på ett sätt jag inte förväntat mig - särskilt eftersom jag känt mig så mentalt förberedd. Vem gör så här mot sitt eget folk, sitt eget land, och dess egna djur? För mig är det helt obegripligt. Det är inte något som jag någonsin kommer att vänja mig vid eller vara förberedd på, ingen ska behöva vänja sig vid sådan korruption och förakt för själva livet. Eller som en av deltagarna så klart konstaterade: Vad vi tittar på här är inte bara en miljökatastrof - det är naturens ände.