glacier-installation-s.jpg
© Greenpeace/Wuertenberg

”Lika bra att köra på. Låta alla länder bränna på med sina industrier uti bara helsike. Även om miljön ligger mig varmt om hjärtat, så tror jag faktiskt inte att det går att hejda utvecklingen. Titta bara på Kina och Indien, hur ska det gå att säga till dessa länder att: No-no. Vi fick, men inte ni?” Så sa en vän till mig häromdagen.

Han fortsatte: ”Något kommer efter.”

Nyheterna rapporterade i veckan om att svenska barn som låg i mammas mage där radioaktivt avfall regnade ner som värst efter Tjernobylkatastrofen hade sämre inlärningsförmåga än andra. Trots alla kända faror byggs nya kärnkraftverk, med säkerhetsproblem. Utvecklingen kring alternativa energikällor som exempelvis fusionstekniken går extremt långsamt.

'

För en stund sedan snappade jag upp att Sverige är bland de sämsta länderna i Östersjöregionen med att fullfölja sina åtaganden för det döende havet. I trean på gymnasiet skrev jag mitt specialarbete om miljöproblemen som Östersjön brottades med, och om hur Greenpeace kämpade för att vända den negativa trenden. Det är elva år sedan. Att det stora vattnet höll på att kvävas var känt långt innan dess.

Enligt FN:s klimatpanel har vi åtta år på oss att hindra en klimatkatastrof. Åtta år... Vilken eeeevighet! Och i relation till vad som har hänt för Östersjön under de senaste elva åren? Eller till vad som har hänt sedan reaktorhaveriet i Tjernobyl 1986?

Det krävs kanske fler demonstrationer, likt den i Schweiz nyligen, med ännu fler nakna människor. Tusentals, miljontals avklädda homo sapiens, för att visa sårbarheten, utsattheten. Eller varför inte fler folk som har sex på en scen, för att väcka folks uppmärksamhet för miljön, mitt under en pågående rockkonsert.

Något kommer efter.

Frågan är väl bara när människan inser hur snabbt detta något kan komma.

- Kajsa