Förra veckan var jag på utfrågning om Vattenfalls planer på nya brunkolgruvor och när utfrågningen är färdig är jag fylld med många intryck. Det är specciellt några reflektioner som jag tagit med tillbaka till Sverige.

Att komma till Lausitz var lite som att ramla ner i en parallell verklighet. Det är samma företag som vi diskuterar hemma i Sverige och det är samma huvudargument men fortfarande helt skilda världar. Stämningen mellan gruvarbetarna, organiserade av facket på ena sidan och byarnas motståndsgrupper och miljörörelsen på andra sidan var spänd och i vissa stunder direkt aggressiv. Att bli av med sitt hem och sin närnatur står mot att riskera att bli av med sitt jobb.

Argumentet att det är värt att några byar förstörs för att skapa många jobb är återkommande hos de som vill bygga gruvan men faktum är att det är fler personer som drabbas negativt av gruvan än som kommer få jobb på grund av gruvan. Medan 800 personer tvingas lämna sina hem är det enligt Vattenfalls svar under utfrågningen 724 arbetsplatser som beror på öppnandet av den nya gruvan, 550 i gruvan Welzow och 174 i kraftverket Schwarze Pumpe. Viktigt att komma ihåg är också att gruvan inte bara skapar jobb utan även eliminerar möjligheten till andra jobb, framförallt inom jordbrukssektorn.

Förutom arbetsplatser var en av de viktigaste frågorna som debatterades under utfrågningen den som gäller om brunkolet från den nya gruvan kommer att behövas eller inte. Vattenfalls argumentation handlar om att de behöver kolet i den nya gruvan eftersom de kommer använda lika mycket kol i framtiden som idag. En av representanterna från Vattenfall sa att det inte finns någon anledning till att de skulle använda mindre kol än idag. Det är tydligt att Vattenfall inte anser att klimatet eller planetens framtid är någon anledning.

Ett ton brunkol motsvarar ett ton koldioxid och så länge Vattenfall använder lika mycket brunkol kommer de släppa ut lika mycket koldioxid. Detta rimmar illa med att Vattenfall i Sverige försöker övertyga regeringen och svenska folket om att de är dedikerade i sin process att reducera sina utsläpp. Det verkar som att Vattenfall inte har någon som helst plan att förändra verksamheten i Lausitz för att nå koncernens klimatmål. Frågan om hur de skulle nå sina egna klimatmål stod under utfrågningen obesvarad. Hur ser egentligen ansvarig minister Peter Norman på att Vattenfall i Tyskland vill fortsätta sin klimatvidriga verksamhet precis som idag?

Slutligen kan nämnas att processen på många sätt kändes som en fars då planeringsutskottet tydligt favoriserade en av sidorna och på många sätt visade att de ser som sitt jobb att ta fram en plan som leder till att gruvan kan öppnas. Möten med personer från de lokala motståndsgrupperna inspirerar och samtidigt är det tydligt att en viktig del av arbetet med att förändra Vattenfalls planer måste ske i Sverige. Varken de regionala myndigheterna eller Vattenfall visar några tender på att de skulle värna om att förhindra klimatförändringarna. Ska dessa galna gruvplaner stoppas måste svenska folket visa regeringen och övriga politiker att vi inte accepterar att vårt gemensamma företag motarbetar möjligheterna till en hållbar framtid.