Av Ludvig ombord på Arctic Sunrise

Nät
© Greenpeace/Tillman

Det mest spännande idag var antagligen när vi på förmiddagen hade lite mer avancerad båtträning. Förutom det har dagen varit ganska händelselös och i princip endast varit en lång transportsträcka till nya sökområden. Dagens seglats fick mig att tänka på en konversation om överfiske som några av oss hade häromkvällen och där någon to upp det relativt kända torskexemplet från Grand Banks.

Torskfisket på Grand Banks brukade vara fullkomligt spektakulärt. Den som har läst Mark Kurlanskys ”torsk” kommer säkert ihåg hur Engelsmännen och inte minst Baskerna för flera hundra år sedan trotsade atlantens vågor för att kunna håva upp det ”slemmiga guldet”, eller vad de nu kan tänkas ha kallat det på den tiden. Och det var inte något blygsamt fiske de ägnade sig åt, innan konserverna uppfanns var det till stor del den torkade och saltade torsken som var det proteinrika bränslet som möjliggjorde de långa seglatserna över haven och många av arméernas marscher över kontinenterna. Trots allt detta fiske var torskbestånden på Grand Banks välmående och livskraftigt fram till dess att några få år av modernt industriellt överfiske 1992 fick bestånden att totalt kollapsa och även lämna 40 000 fiskare utan arbete. Forskarna varnar idag för att vi närmar oss en liknande tröskeleffekt för torsken och ett flertal andra arter i Nordsjön. En fråga som kom upp under kvällen var framförallt hur det kommer sig att vi INTE tycks kunna lära oss av exemplet från Grand Banks utan istället fortsätter att fiska på ett sätt som med största sannolikhet kommer att leda till samma resultat?

Mitt eget svar är att det antagligen rör sig om en olycklig kombination av dålig politik, girighet och, för oss konsumenter, okunskap kombinerat med faktumet att de flesta av oss har svårt att identifiera oss med saker vi inte kan se (se landtrålning). Folk borde ju vara skitupprörda att det här tillåts pågå eftersom det faktiskt inte är bra för någon. Enligt vår marinbiolog ombord skulle fiskarna dessutom kunna få upp ännu större fångster om bara några år förutsatt att man bara skulle fiska på ett hållbart sätt och samtidigt upprätta marina reservat i de känsligaste områdena.

Jag tycker också att det är rätt så roligt att just detta är det universellt vanligaste sättet att lära ut ”fångarnas dilemma” och man vill flytta dilemmat från själva fängelset till en mer vardaglig plats. Då är det allt ett visst antal fiskare som funderar över hur mycket fisk de ska dra upp ur den gemensamma sjö de delar mellan sig. Om bara en några få fiskade så mycket som de bara orkade skulle just dessa fiskare tjäna mer pengar än de övriga och bestånden i sjön skulle fortfarande klara sig. Men, eftersom det är ”rationellt” för var och en av fiskarna att köra på så mycket som möjligt oavsett vad de andra gör (det är vad spelteoretikerna kallar en dominant strategi), ger alla järnet och till nästa säsong är fisken borta och alla har förlorat sitt levebröd. Även om fiskarna skulle försöka koordinera sina fiskeriverksamheter och lova varandra att inte fiska mer än vad de gemensamt beslutat om kan ingen vara säker på att de andra kommer att hålla sina löften. Alla riskerar då att både tjäna mindre pengar och förlora sina framtida inkomster om de andra väljer att bryta sina löften. För att bryta en oändlig kedja av nya löften om att hålla sina löften osv. skulle de naturligtvis kunna låta någon utomstående, som tex. en myndighet, eller till och med en internationell sådan, att ansvara för att det fanns bra regler och kvoter och dessutom se till att samtliga följer dessa.

Problemet med överfiskning är alltså inte att det är okänt eller svårt att förstå utan att det idag är rationellt att pyssla med det. Det vi skulle behöva är ett nytt och bättre system som faktiskt gör det rationellt för fiskare att istället bevara våra hav levande och produktiva. Det vi behöver är att EU verkligen rycker upp sig och tar tag i dagens helt irrationella situation.

- Ludvig