Sushi-begär utrotar Medelhavets sista tonfisk

Artikel - 2 juni, 2006

Den enorma efterfrågan på sushi kan göra att tonfisken utrotas i Medelhavet. Fångsterna har varit så mycket som 37 procent utöver de lagliga kvoterna. Om detta katastrofala beteende får fortgå, kommer vi inte längre att ha någon tonfisk i Medelhavet.

zooma

Blåfenad tonfisk inuti en transportbur. Tonfisken fångas levande utanför Libyen och förs i dessa speciella burar till farmer i Sicilien där de göds för att sedan säljas till den japanska sushi-marknaden.

Som konsument hör man ofta att problemet med tonfisket är att delfiner fastnar i näten och dör. Betydligt färre känner till att tonfisken själv är hotad och att bestånden är nere i en bråkdel av vad de en gång i tiden var. Den blåfenade tonfisken som finns i Medelhavet riskerar att försvinna helt på grund av överfiske och tonfiskfarmer. Den här tonfisken är särskilt eftertraktad till sushi och sashimi - rätter med rå fisk som blivit allt mer populära även utanför Japan.

Den blåfenade tonfisken kan bli upp till två meter lång, väga upp till 700 kilo och bli 20 år gammal. Snabb som en silverpil rör sig den sig genom vattnet, tusentals kilometer över världshaven varje år. Det finns bara två platser i världen där den blåfenade tonfisken leker: i Mexikanska golfen och i Medelhavet, och därför finns det stora mängder vuxen fisk i dessa områden under lekperioderna. Däremellan rör den sig över Atlanten i sitt sökande efter föda.

Vetenskapsmän har flera gånger försökt genomföra studier av situationen för den blåfenade tonfisken i östra Atlanten. Men fångster som inte rapporteras har gjort det omöjligt. Det man däremot har kunnat säga är att fångsterna under år 2000 var 2,5 gånger större än vad som då ansågs vara hållbart.

I dagarna släppte Greenpeace en ny rapport som behandlar situationen för tonfisken i Medelhavet - en situation som är mycket svår och tyvärr inte särskilt oväntad. Vi har sett det förut och vi ser det nu - stora pengar i rörelse, svårspårade investeringar, dålig efterföljning av regelverk och ingen kontroll möjliggör en obskyr och omfattande verksamhet som allvarligt hotar tonfiskens överlevnadsmöjligheter i Medelhavet och därmed i hela Atlanten.

Rapporten visar att 37 procent mer tonfisk än vad som är tillåtet och 69 procent mer än vad som rekommenderats tas upp. En majoritet av fisken fångas när den är relativt liten och stängs in i tonfiskfarmar, där den göds upp tills den blir stor och fin. Det kallas odling men är inte fiskodling i ordets egentliga bemärkelse - det är att stjäla fisk från havet. Farmerna finns i ett stort antal länder runt Medelhavet, i de flesta EU-länderna men även i Libyen, Marocko, Tunisien, Turkiet och Kroatien.

Tonfiskburar bogseras från fångstområdet utanför Libyen. Varje bur innehåller omkring 250 blåfenade tonfiskar.

Såsom systemet ser ut idag är det näst intill omöjligt att kontrollera hur stora fångsterna egentligen är, och hur mycket tonfisk som dör varje år. Det lämnar dörren öppen för det som kallas piratfiske, alltså illegalt fiske. EU bidrar på flera sätt till situationen. Bidrag har delats ut för att bygga ut fiskeflottorna, och utbyggnad av fiskeodlingar har också fått sitt stöd via speciella fonder för fiskeodlingar. WWF uppskattar att storleken på bidragen sammanlagt är 19-20 miljoner euro under de senaste åren. Stora investeringar kommer också från Japan och Australien i så kallade joint ventures med lokala företag.

Det är skandal att EU-bidrag går till att stötta en industri och en verksamhet så genomsyrad av fusk och bedrägeri, och som dessutom hotar överlevnaden av en sådan viktig fiskart. Om vi ska rädda den Atlantiska tonfisken från utrotning så behöver vi en återhämningsplan. Fiskekvoterna måste minskas. Fisk som ännu inte hunnit leka ska inte fångas och farmerna måste stoppas. Ohållbara investeringar särskilt från EU:s sida behöver klippas. Och tonfiskens uppväxtområden behöver skyddas som marina reservat.