Jag ska vara ärlig, ibland tappar jag faktiskt hoppet. Eller kanske inte hoppet helt, men tron på att det går att vända utvecklingen.
Det är faktiskt svårt att inte göra det ibland. Nästan varje dag känns det som att något vi tidigare tog för givet monteras ner lite till. Våra demokratiska rättigheter ifrågasätts, människor ställs mot varandra, klimatkrisen blir allt tydligare, samtidigt som den avfärdas eller prioriteras bort av människor med makt.
Och mitt i allt det där har jag flera gånger tänkt: spelar det ens någon roll det vi gör?
Men de senaste dagarna har något i mig förändrats. Jag har fått se vad som händer när människor bestämmer sig för att inte ge upp.
I onsdags (24 juni) samlades människor från alla möjliga håll för att stå upp för demokratin, naturen och en framtid vi faktiskt vill leva i.
Mitt i allt spring och sista minuten-lösningar så stannade jag upp en stund och tittade ut över publikhavet och såg människor som förmodligen aldrig hade träffats annars. Unga och gamla. Människor med olika bakgrunder, olika erfarenheter och olika liv.
Och plötsligt slog det mig: det här är ju Sverige.
Inte det Sverige som beskrivs i debatter eller kommentarsfält, utan det Sverige jag känner igen. Ett Sverige där olikheter får plats och där människor kan samlas kring något större än sig själva. Ett Sverige där vi fortfarande vill mötas, lyssna på varandra och stå upp för demokratin, naturen och varandra.
Och jag insåg att det är precis där hoppet bor. Inte i opinionsmätningar eller politiska utspel, utan i människor. I människor som fortfarande bryr sig. Som fortsätter dyka upp, höja rösten och tro att förändring är möjlig. Som fortfarande tror att vi kan bygga ett samhälle där kunskap väger tyngre än desinformation, där demokratin försvaras och där vi tar ansvar för den planet vi lämnar efter oss.
Det som gjorde mig allra gladast var egentligen inte hur många vi var, det var varför vi var där. Vi hade inte samlats för att vara mot någon. Vi hade samlats för att vara för någonting.
För demokratin.
För klimatet.
För varandra.
Och när jag såg det blev jag påmind om något jag nästan hade glömt: De största samhällsförändringarna börjar sällan med makthavare. De börjar när vanliga människor bestämmer sig för att inte ge upp.
Jag tror att det här bara är början. Inte bara på ett upprop eller en folkfest, utan på något större. En växande rörelse av människor som väljer hopp framför uppgivenhet. Gemenskap framför splittring. Och som vägrar ge upp tron på ett Sverige där demokratin, naturen och människors lika värde hör ihop.
För vi är Sverige. Och Sverige är vi.
Vill du vara med?
Höj din röst med oss och tusentals andra, skriv under uppropet:
Vill du stötta arbetet vi på Greenpeace gör för att skydda demokratin och klimatet?
Ge en gåva eller bli månadsgivare idag. Det är enbart tack vare engagerade privatpersoner som du, som vi kan fortsätta vårt oberoende arbete. Tillsammans fortsätter vi kämpa för en bättre framtid. Tack 💚
