#Havsreservat #Klimatförändringar #Klimatlösningar

Vår blå planet hotas

Engagera dig

Arctic Sunrise framför Dahlbreen glaciären i Svalbard © Denis Sinyakov

Vår kommunikatör Fanny Jönsson är ombord på vårt skepp Esperanza som är i Arktis för att belysa de klimat- och miljöhot våra hav står inför. Detta är första steget under en av våra mest ambitiösa expeditioner någonsin, där fartyget under elva månader kommer ta sig från Arktis ner till Antarktis för att på olika sätt belysa de hot våra internationella hav står inför – och hur havsreservat är lösningen på dem.

Att gå ut på däck, norr om Svalbard, och mötas av plusgrader är… surrealistiskt.

Ibland så bryts den arktiska tystnaden av ett stort dån, som en sommaråska. Det är ljudet från en glaciärer som kalvar, rakt ner i det uppvärmda ishavet.

Arktis är en kall plats, det vet de flesta. Men det är en plats, precis som Antarktis, där den globala uppvärmningen går dubbelt så fort som på resten av jorden. Det märks.

Då många, inklusive du som läser det här, under maj och april månad har njutit av den varma vårsolen och lyxen av att äntligen bära sommarjackor, så har jag pulsat runt i vinterkläder bland isbjörnsspår och bräcklig is. Och tro mig, jag har njutit av varenda minut – men med en återkommande klump i magen. De dagar jag vänt näsan mot solen och kunnat öppna jackan på däck, så har jag inte kunnat njuta fullt ut. Varför? Jo, för jag vet att det är just den där värmen blandat med den stigande koldioxiden i atmosfären som får inte bara glaciärerna att smälta bort, utan även min framtid.

De senaste 100 månaderna i Arktis har varit varmare än genomsnittet. I april kom också nyheten att Arktis ännu en gång hade rekordlite is för säsongen.

Jag har gråtit en del gånger här uppe. Som ung, miljöengagerad person, så går det inte att vara oberörd när is smälter framför dina ögon och du hör ljudet av luftbubblor, som kan ha varit frusna i tusentals år i glaciärisen, brista. Det… det känns.

Medan tårarna har runnit ner från min kinder har jag känt en oerhörd frustration över att världens regeringar, inklusive min egen, varit så tystlåtna gällande de förhandlingar som just nu sker i FN. Du vet vilka jag menar, va?

De banbrytande förhandlingarna som sker nu, på högsta internationella nivå, där delegater  bestämmer huruvida 30 procent av våra hav ska skyddas av starka havsreservat till 2030 – eller inte.

Anledningen till att dessa förhandlingar är på agendan nu är enkel: Forskningen kräver det.

Världen befinner sig i ett kritiskt läge där det enda som kan lösa den klimatkris vi befinner oss i är handling. Dessa handlingar behöver tas i form av drastiska förändringar och skydd av djur och natur. Och det innefattar naturligtvis våra hav.

Aldrig någonsin har naturreservat av en sådan magnitud diskuterats. Det gör de här förhandlingarna extraordinära, och borde enligt min mening vara ett hett debattämne i både sociala och traditionella medier, såväl som i politiska debatter.

Trots det är det väldigt tyst.

Kanske är det för att polletten inte ramlat ner? Eller är det för att klirret av oljeexploateringar, överfiske och djuphavsborrning är mer dominerande för de med maktpositioner i samhället? Kanske är det för att de som bestämmer också är medvetna om att de inte är de som kommer behöva uppleva konsekvenserna av dagens dumdristiga val.

Men jag tänker inte låta det hända. Jag vägrar se min framtid smälta bort framför mina ögon, och det är därför jag är här, i Arktis just nu. Jag tänker inte låta min framtid kompromissas bort i utbyte mot kortsiktiga vinster.

Därför hoppas jag att du skriver på vår namninsamling för att skydda haven.

Din röst behövs för att bryta tystnaden om de här förhandlingarna.

Fanny Jönsson är kommunikatör på Greenpeace. Hon har spenderat en månad uppe i Arktis för att få världens ledare att inse behovet av havsreservat i våra internationella vatten. © Denis Sinyakov