Du bryr dig om miljön. När du står i butiken väljer du hellre en vara med hållbarhetsmärkning än en utan. Märkningar och certifieringar ska ju fungera som fingervisare för att underlätta för oss att välja produkter som producerats på ett sätt som tar hänsyn till faktorer såsom klimat, ekosystem och mänskliga rättigheter.
Sedan de först började komma på 90-talet har certifieringar blivit väldigt populära, och företag märker ett signifikant uppsving i försäljning när de sätter olika hållbarhetsmärkningar på sina produkter. Men samtidigt som antalet varor med certifieringar ökar, så har det storskaliga och destruktiva fisket ökat, precis som avskogningen och förstörelsen av ekosystem.
Hur går det ihop?
Först och främst: Alla certifieringar är inte tandlösa och vilseledande. Vissa kan ha positiv inverkan på lokala producenter, eller andra delar av produktionsledet. Men vad alla märkningar som vi har gått igenom har gemensamt är att de inte har ett holistiskt perspektiv när de tittar på produktionen. Detsamma gäller den internationella certifieringen MSC (Marine Stewardship Council), den vanligaste certifieringen av vildfångad fisk. I början av 2000-talet, när MSC först etablerades, var förhoppningarna höga: äntligen kunde fiskeindustrin bli mer hållbar! Men med tiden har MSC mött ökad kritik.
Exempelvis har frågan om opartiskhet ofta lyfts, eftersom organisationen som ansvarar för att utvärdera fisket för MSC:s certifiering väljs och betalas av fiskeindustrin själva. Så sent som 2019 larmade en allians av organisationer för mänskliga rättigheter om att MSC brister vad gäller att följa mänskliga rättigheter genom bland annat tvångsarbete i leveranskedjorna. MSC har även kritiserats hårt för att slå ut småskaligt kvinnligt fiskande i Västafrika genom att bottentrålare som certifierats av MSC dammsög havet på all fisk, vilket lämnade de lokala fiskarnas nät tomma.
När fiskeindustrin blir ifrågasatt tenderar svaret bli att fiskefrågor är extremt komplexa, och att kritik mot storskaligt fiske inte tar hänsyn till detta. Men ärligt talat, så svårt är det inte. Folk som köper certifierad fisk vill känna sig trygga med att fisken i deras varukorg har fångats på ett sätt som inte skadar havets ekosystem. Men för att veta det måste vi också veta om fångsten av denna fisk kan hota artens överlevnad, om destruktiva fiskerimetoder använts, om platsen fisken fångats på är extra känslig eller utsatt, hur stora riskerna för oönskad bifångst är o.s.v. Det är frågor du omöjligt kan få svar på när du står vid ICAs frysdisk.
Bottentrålning kan aldrig vara hållbart
MSC verkar egentligen inte heller tycka att frågan är så komplex, då de anser att fisket är hållbart så länge artens bestånd (hur mycket fisk det finns av arten i den givna regionen) inte är utrotningshotad. Men med detta väljer MSC att bortse från helheten och ignorera de förödande effekter som industrifisket har på ekosystemen i haven, främst genom de urskillningslösa och destruktiva tekniker som används, som exempelvis bottentrålning. Tilläggas kan att MSC själva säger att de inte certifierar någon form av destruktivt fiske, men i själva verket utesluter de bara metoder som använder gifter och sprängmedel.
83 procent av MSC-märkt fisk ohållbar
2020 kom organisationen Bloom, tillsammans med en samling forskare, ut med en rapport om hur MSC använder sig av certifiering för greenwashing. Rapporten avslöjade exempelvis att endast sju procent av certifieringarna gavs till verkligt hållbart fiske med låg påverkan. Samtidigt användes dessa sju procent i nästan hälften av deras reklam- och marknadsföringsmaterial.
Samtidigt stoltserar organisationer såsom WWF med certifieringen på sin hemsida. Det är ett problem eftersom det betyder att konsumenterna får uppfattningen att allt går rätt till, när sanningen är den motsatta. Den storskaliga fiskeindustrin kan gömma sig bakom en nonsensetikett och fortsätta sin bottentrålarverksamhet i en hållbarhetsförklädnad.
”Åtta år för att rädda havet”
I februari släpptes ett utkast för MSC:s kommande fiskeristandard, och visst ser den ut att innehålla vissa förbättringar. Samtidigt är det tydligt att vissa föreslagen riskerar att undergrävas på grund av luddiga formuleringar och vidöppna kryphål. Vidare kommer inte den nya standarden vara fullt implementerad förrän 2030. Den akuta situationen i havet visar oss tydligt att vi inte kan vänta med skärpta regler fram till dess.
Citatet ovan kommer från den presentationen MSCs höll under Seafood Expo i Barcelona förra året. Vi skulle emellertid sägas att tiden är mer knapp än så. Och med tanke på att denna standard bara kommer att visa sin fulla potential för eventuell förbättring av det storskaliga fisket om åtta plus år är det ännu viktigare att få det rätt den här gången.
Vi vill inte verka cyniska. Vi vill tro på att MSC faktiskt har ambitionen att med sin certifiering skapa ett mer hållbart fiske. Vi har därför satt upp en tipslista till MSCs styrelse:
Våra fem starkaste tips till MSC:s styrelse (för att certifieringen faktiskt ska betyda något)
- Ompröva den föreslagna standarden och skärp definitioner, täpp till kryphål, stärk regleringen för vilka företag som får använda certifieringen.
- Sätt ner foten och håll er position när industrin kommer och kritiserar förbättringarna i den nya standarden. För det kommer de göra.
- Anta ett ekosystempespektiv. Tar ni ut fisk från ett ekosystem kommer det oundvikligen påverka andra nivåer av näringskedjan, som i sin tur påverkar ekosystemet som helhet.
- Säkerställ att de företag som blir certifierade faktiskt bedriver hållbart fiske. Exempelvis stora fartyg med icke selektiva redskap och bottentrålare – dessa ska aldrig kunna certifieras eftersom de aldrig kommer kunna bedriva hållbart fiske. MCS måste även få en bättre standard vad gäller att se igenom hur företag skönmålar sig själva för att få tillgång till märkningen.
Skyller vi fiskeribranschens alla fel och brister på MSC?
Nej, men certifieringsföretagen spelar en viktig roll. Tillsammans med politiska beslut är företagens ansvarstagande helt avgörande för havets framtid. Vi menar därför att:
- Företag måste höja ambitionen och anta ett ekosystemperspektiv i sina standarder.
- Politiker måste införa starkare lagstiftning för att skydda naturliga livsmiljöer och inrätta transparenta spårningssystem och anta lagar som förhindrar försäljning av produkter kopplade till förstörelse och brott mot rättigheter. Politiker måste sluta förlita sig på företag för att lösa dessa problem frivilligt.
- Skydda minst 30 procent av haven till senast 2030. Sista punkten men faktiskt den mest avgörande. I augusti håller FN sin femte (och förhoppningsvis sista) förhandlingsrunda för att få till ett globalt starkt havsavtal. Det är det största och mest reella hoppet vi har för skydd av våra hav.
2024: nu måste vi se till att det globala havsavtalet skapar verkligt skydd för haven! Skriv under och följ med på vår resa för att skydda haven
Rädda haven! Skriv på vår namninsamling för ett starkt globalt havsavtal!
