Bombningen av Rainbow Warrior och mordet på fotografen Fernando Pereira är en påminnelse om att det finns krafter i världen som kommer att försvara sina egenintressen och sin makt oavsett konsekvenserna. En påminnelse om att vissa inte skyr några medel.
Men mer än så är det en påminnelse om att motstånd och mod som är en smittsam kraft. När vi minns Fernando och den där fruktansvärda natten minns vi också modet hos de aktivister som stod stadigt när de sörjde sin vän. Fast beslutna i övertygelsen om att ”man inte kan sänka en regnbåge”.
Fyrtio år senare behöver vi det modet mer än någonsin. År 2025 utsätts civilsamhället för allt fler attacker från miljardärer och fossilbolag som försöker tysta sina kritiker, men vi kommer att visa att hoppet återvänder när vi går samman för att möta detta ögonblick med enighet och mod.
1985 hade fartyget just återvänt från en evakuering av den strålningsförgiftade ön Rongelap och utförde underhåll inför en planerad protest mot franska kärnvapen vid Mururoa-atollen.
Tidigare på kvällen hade besättningen och aktivisterna firat Steve Sawyers födelsedag. De flesta hade redan somnat när två grodmän gled ner i vattnet och placerade ut sina sprängladdningar.
De två explosionerna sänkte fartyget och fotografen Fernando Pereira, en far och en man som engagerat sig för att vittna om orättvisorna med kärnvapenprov i Stilla havet, mördades, fångad i den plötsliga vattenmassan.
Den kvällen försökte den franska regeringen inte bara sänka ett fartyg – den försökte sänka en rörelse, attackera aktivismen och tysta hoppets röst.
Det misslyckades.
Under de månader som följde var världen upprörd över den statsstödda terrorismen mot fredliga demonstranter. Historien om bombningarna, liksom om kärnvapenproven och efterspelet, blev globalt fördömd. Människor över hela världen hörde berättelsen om besättningen ombord på fartyget och deras övertygelse om att hopp inte är ett passivt sinnestillstånd. Hoppet är hammaren som krossar glaset i nödsituationer.
I stället för att backa inför våldet, fördubblade Greenpeace och rörelsen sina ansträngningar och fortsatte att driva kampanj mot kärnvapenprov tills vi vann 1996.
I dag, när vi markerar 40-årsdagen av attacken och angreppet på aktivismen är de krafter som förde Rainbow Warrior till Aucklands hamn fortfarande smärtsamt relevanta.
Under de senaste månaderna har Greenpeace varit på rundresa på Marshallöarna för att dokumentera arvet efter kärnvapenprov. Generationer av människor på Marshallöarna lever fortfarande med hälsoeffekterna, den radioaktiva föroreningen av mark och vatten och tvångsförflyttningar från sina hem.
Kärnvapenkrigets skugga växer igen, snarare än att försvinna.
Runt om i världen sätts kortsiktig girighet före människor och planet. Envälde och oligarki är på frammarsch. En ”makt är rätt”-mentalitet dominerar internationella relationer och folkrättsliga normer ignoreras.
Attackerna mot aktivism och det civila samhället intensifieras.
Kostnaderna för de katastrofala effekterna av klimatförändringarna fortsätter att stiga samtidigt som många av de mekanismer som tidigare skyddade miljömässiga eller humanitära normer håller på att monteras ned eller ignoreras.
Under de senaste månaderna har miljö- och människorättsorganisationer som Greenpeace utsatts för rättsliga angrepp som syftar till att lamslå vår förmåga att arbeta. Dessa attacker syftar till att minska vår rätt och möjlighet att protestera.
Bomber och kulor får sällskap av juridiska prejudikat, fysiskt sabotage kompletteras nu med juridiska åtgärder som syftar till att försätta organisationer i konkurs. Slutmålet är fortfarande detsamma: att hindra dem som hoppas på en bättre värld från att omsätta detta hopp i handling.
Bombningen av Rainbow Warrior och mordet på Fernando Pereira är en allvarlig påminnelse om att det finns krafter i världen som kommer att försvara sina egenintressen och strunta i konsekvenserna, och som inte skyr några medel.
På årsdagen av bombningen bör vi komma ihåg att saker och ting inte bara kan förändras, utan att vi tillsammans kan förändra dem till det bättre.
De senaste 40 åren har lärt oss att de bara vinner om vi ger upp. Det gjorde vi inte och vi kommer inte att göra det.
Efter attacken mot Rainbow Warrior fortsatte vi att göra motstånd, fortsatte att kampanja och till slut vann vi.
Nu mer än någonsin måste vi omsätta hoppet i handling och skapa mod att göra motstånd.
