Livet i havet kräver ett aktivt svenskt stöd för ett starkt globalt havsavtal som leder till skapandet av ett nytt FN-organ med uppdrag att skydda livet i haven och med mandat att skapa skyddade områden på internationellt vatten.

Greenpeaceaktivister demonstrerar utanför Utrikesdepartementet i Stockholm och uppmanar utrikesminister Ann Linde stödja ett starkt havsavtal.
Foto: Christian Åslund / Greenpeace

Igår svarade utrikesminister Ann Linde på en skriftlig fråga från riksdagsledamoten Elin Segerlind om regeringens arbete för ett nytt globalt havsavtal.

Frågan är oerhört viktig och högst aktuell. Livet i haven är på väg att kollapsa. Arter utrotas, bestånd kollapsar, ekosystem dör ut. Avtalet som Segerlind frågar om är en FN-process som syftar till att i grunden förändra och förbättra hur vi beslutar över och förvaltar världens hav för att skydda den marina biologiska mångfalden. 

Det finns två sidor i dessa förhandlingar: Länder som vill ha ett starkt avtal, som skapar nya globala institutioner med mandat nog att skapa skyddade områden på internationellt vatten. Och så finns de länder som vill bibehålla dagens icke-fungerande system.

Den svenska regeringens hållning i processen har hittills varit försiktig och de har undvikit ta en tydlig ställning i denna viktiga fråga.

Segerlinds fråga var ett ärligt försök att få regeringen att förklara var de står och vilken ambition Sverige har för de framtida reglerna som kommer att styra hur vi tar hand om de 60 procent av våra världshav som utgörs av internationellt vatten.  


Det är glädjande att utrikesministern i sitt svar betonar hur viktigt regeringen anser det vara att världen får ett effektivt miljöskydd för haven. 

Tyvärr var regeringens svar när det kommer till själva sakfrågan om vad avtalet ska innehålla otillfredställande. Det var för vagt, det besvarade inte viktiga delar av frågan och, i den del av svaret som var konkret, visade det att regeringen styr åt fel håll.

DET VAGA:

Ann Linde svarar att “ett nytt globalt avtal bör innehålla konkreta åtgärder och mekanismer för att möjliggöra en effektiv implementering och därmed ett effektivt miljöskydd i havet.”

Vilka är dessa konkreta åtgärder? Är det en Conference of Parties, likt den som klimatkonventionen har etablerat? Blir det ett ständigt sekretariat, som Konventionen för biologisk mångfald har? Vill man se en vetenskaplig kommitté på plats, som i CITES konventionen? Och viktigaste av allt – vill Ann Linde att dessa “konkreta mekanismer” ska ha rätt att etablera nya skyddade områden på internationellt vatten?

DET UNDVIKANDE:

Segerlind poängterade noga de svagheter som dagens system innehåller, inklusive de existerande regionala havsorganisationernas (som OSPAR) misslyckande med att skapa tillräckligt mycket skydd för livet i haven. Segerlind använder ett tydligt exempel på detta misslyckande – “Av 448 skyddade områden som skapats av Ospar ligger bara 7 på internationellt vatten”.

Ann Linde valde att helt ignorera denna del av frågan, och slog istället fast att avtalet måste undvika att “försvaga effektiviteten i existerande instruments arbete, såsom fiskebeståndsavtalet, den Internationella sjöfartsorganisationen, eller regionala havsmiljöorganisationer.”

Det är svårt att förstå hur man skulle kunna försvaga dessa mekanismer ÄNNU mer med tanke på hur fiaskoartade dessa har varit hittills. Två FN-rapporter (https://www.ipcc.ch/srocc/home/ och https://ipbes.net/global-assessment) som båda kom ut i år konstaterar att det katastrofala läget för livet i våra hav till stor del beror just på dagens fragmenterade förvaltning av haven.  

DET FELAKTIGA:

Det är just i det envisa fastklamrandet vid dagens odugliga system för att ta hand om våra gemensamma hav som är det största problemet i svaret från regeringen. Ann Linde vill inte att avtalet ska bli något mer än  “ett så brett instrument som möjligt där samtliga relevanta principer till skydd av miljön och den marina biologiska mångfalden samlas”. Men även de bästa principer är verkningslösa utan ett sätt att tillämpa dem.

Ann Linde vill alltså behålla det existerande och odugliga förvaltningssystemet av världshaven, men putsa upp det lite på ytan genom att ge det bättre koordinering och samarbete. Men man kan inte fixa det som i grunden är felkonstruerat genom bättre “koordinering”. Grundproblemet är inte en DÅLIG koordinering av existerande mekanismer, utan en AVSAKNAD av de mekanismer som behövs.

Vi hoppas att våra riksdagsledamöter inte nöjer sig med Ann Lindes svar, utan fortsätter att driva frågan och se till att vi får en svensk politik och förhandlingsposition som är i linje med det som vetenskapen, erfarenheten, och logiken kräver – ett aktivt svenskt stöd för ett starkt globalt havsavtal som leder till skapandet av ett nytt FN-organ med uppdrag att skydda livet i haven och med mandat att skapa skyddade områden på internationellt vatten.

Maila utrikesminister Ann Linde och uppmana henne att ge världen ett STARKT havsavtal