Världens ledare uppmanas att presentera nya, ambitiösa klimatåtaganden för att fira femårsdagen av Parisavtalet, men det finns lite att fira. Klimatkrisen rasar vidare. Medan regeringar delar ut klimatåtgärdande retorik med ena handen, kastar de fortfarande pengar i fossilindustrins djupa fickor med den andra, och det är människor och miljö som får ta kostnaden.
Greenpeace kräver att de tomma löftena upphör och att regeringarna som skrivit under i Paris hedrar avtalet genom att faktiskt minska sina utsläpp så att de ligger i linje med vad som krävs för att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5° C. För Sveriges del måste det bland annat innebära att skydda våra naturskogar, sätta ett slutdatum för förbränningsmotorn och genast upphöra med alla statliga investeringar i fossil energi. Idag är systemet riggat; det belönar fortfarande dem som släpper ut växthusgaser, vilket underminerar klimatavtalet som världens ledare skrev under i Paris.
Lördagen 12 december firas avtalet, men den lycka jag kände för fem år sedan när världens ledare höll varandra i handen och hurrade i Paris, överskuggas av verklighetens allt mer eskalerande kriser och det fullständigt otillräckliga gensvaret från världens regeringar. Istället för att ge stöd till en grön och rättvis återhämtning, och åtaganden i linje med 1,5° C-målet, fortsätter politiker hålla den fossila industri, som skapat krisen vi befinner oss i, under armarna.
Femårsdagen av Parisavtalet sker samtidigt som vi kollektivt genomlider en pandemi. Människors säkerhet och överlevnad testas som sällan tidigare. Regeringarna måste använda denna möjlighet för att visa världen att de kan skydda oss från globala hot, agera i solidaritet med människor som redan idag drabbas av klimatkrisen och styra de ekonomiska återhämtningspaketen så att de även hjälper oss hindra klimatkrisen. I Sverige har den största delen av stödet under coronapandemin hittills gått till verksamhet som främjar fossil energi, ofta helt utan krav på motprestation i form av hållbarhet, eller att verksamheten ska vara i linje med klimatmålen.
Men kampen för en grön och rättvis värld måste komma från beslutsamhet och hopp. Den ständigt växande klimatrörelsen runt om i världen under de senaste fem åren är ett tydligt bevis på vår gemensamma förståelse för vad som står på spel, samtidigt som det ger oss mod att agera.
Tillsammans är vi många som driver på för den förändring som krävs för att fasa ut fossila bränslen och hålla oss inom klimatets gränser, och vi kommer att fortsätta att kämpa. Idag måste världens ledare visa att de har lyssnat på människor och de ekosystemen som är grunden för allt liv och att de tar på sig ansvaret att leda oss genom krisen.
För fem år sedan stakade klimatavtalet i Paris ut en väg till en säkrare, hälsosammare och mer rättvis framtid för alla. Men bristen på framsteg från myndigheter och företag innebär att vi fortfarande är på väg mot fler värmeböljor, bränder, översvämningar och orkaner. De arktiska isarna smälter bort, korallreven bleks och bränder rasar i Amazonas och Sibirien. De många naturkatastroferna 2020 kan verka exceptionella, men de riskerar att bli den nya normen om vi inte ändrar riktning.
Det finns anledningar till hopp. Danmark har precis stoppat all framtida oljeutvinning i Nordsjön och satt ett slutdatum för oljeindustrin. Första och andra AP-fonden säljer äntligen ut sina fossila innehav i våra svenska pensioner. Amerikanska väljare har röstat bort världens mest kraftfulla klimatförnekare. Med Donald Trump ute ur Vita huset och starkare klimatåtgärder från Kina, Sydkorea och Japan har vi nu en chans att ena världen i ett försök att minska utsläppen som hettar upp vår planet.
Nästa års klimattoppmöte i Glasgow kan vara katalysatorn för det verkliga genombrottet som krävs. Nu måste vår och andra regeringar föregå med gott exempel och visa världen att genom att stoppa klimatkrisen kan vi också starta om vår ekonomi och skapa framtida jobb och industrier som gynnar oss alla.
Isadora Wronski, Sverigechef Greenpeace